Hur är det?

Ibland är enkla saker så svåra att ta itu med. Även om det inte är något speciellt kan de får konsekvenser man inte orkar med.
Idag var jag på en föreläsning. På samma föreläsning var en kille jag borde sagt mer än "hej" till.
Sådana personer som man borde säga mer än hej till, men inte behöver prata sönder sig med brukar det fungera alldeles utmärkt att säga "hur är det?" till. Nu är det bara så att en hur-är-det-fråga brukar komma tillbaka som en boomerang.
Om det är något jag har riktigt svårt med just nu är det att svara på frågan "hur är det?". Inte direkt för att jag inte vet hur det är. Utan snarare för att jag inte kan svara "bra" utan att ljuga, och inte heller "dåligt" då man genast måste svara på följdfrågor. Och följdfrågorna är ännu svårare att hantera.

ursäkta röran

Jag är medveten om att jag skriver väldigt många nedstämda inlägg, men tyvärr är det så mitt liv är just nu. Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig på världsliga saker, och ännu mindre på konst och kultur. Jag får väl hävda att detta är konsten att leva.

"Jul"-"lov"

Dagens tenta är över och det som hette jullov förr i tiden, börjar nu med mer jobb än någonsin.
Höstens påfrestningar har resulterat i att jag ligger ofantligt mycket efter. Näst sorgearbete har tentaplugg fått prioriterats. Det är tentor som hänger efter sedan tidigare och jag ville verkligen klara dem. Så nu ligger denna terminens c-uppsats och ytterligare en uppgift kvar för att lämnas in nästa termin som i sig innehåller en B-uppsats. Därför tror jag att jag ska lägga lite krut på studier i jul innan nästa termin börjar. Annars blir det nog ingen kulturvetare av mig till sommaren.
Jul föresten. Det blir nog ingen jul i år. Julen är ju tradition (och mycket, mycket mer, men i stundens sinnestillstånd är det viktigast), och den är inte möjlig att hålla sig till i år.

Misslyckad avslappning

Jag brukar se på sex and the city innan jag somnar, om man har en sån där dag när man kommer i säng sent.
Igår var det inte så lyckat.
Det råkade nämligen vara det avsnittet då Mirandas mamma går bort och vännerna går på begravningen. Det kunde inte vara mer 'passande'.

Avidentifierad kyrka

Jag såg en bild på facebook som föreställde ett kyrktorn. Det ledde till att jag med en gång började fundera över de fina gotiska fönstren och ville se mer av kyrkan.
När jag väl släppte bilden och skulle se efter vad det var för kyrka, fanns inte det utskrivet. Vilken katastrof. Det kändes lika illa som att inte skriva en persons namn om man har bild på en sådan istället. Man kan väl inte avidentifiera något bara för att det är en kyrka? Tänk om jag vill gå och titta på den, tänk om jag uppskattar din bild, men inte har någon verklighet att placera den i. Ett foto är inte expressionistiskt, här finns en verklighet att förankra bilden i, och jag vill ha den.
Om ni inte redan har märkt det är jag ganska besatt av kyrkor. Jag hade antagligen inte brytt mig så mycket om det varit ett sekulär byggnad.
Nu ska jag fokusera på annat, jag har nämligen en tenta idag. Och den handlar om allt annat än kyrkor.

Fallande träd

Jag älskar symboler, och råkade se mig själv som ett träd. Givetvis spårar alla tankar ut förr eller senare.
Ett träd har rötter. Det är dem som ger näring och som hjälper trädet att stå stadigt.
En människa har rötter, hennes två föräldrar. Vidare kan man föreställa sig stammen som en bas för bladverket. Stammen skulle man kunna se som de upplevelser och människor man träffar i livet och som därmed formar personen, och bladverket är personens egen blommning. Utan rot och stam kan inte bladen utvecklas.
Om man tar bort halva roten då?
Det är väl inte så konstigt att mina blad inte är gröna, och det är klart att det blir lite svajigt utan en rot...

Förlorad identitet

Idag när jag åkte hem med min bror och hans familj funderade jag på hur man alltid anpassar sin egen och andras identiteter efter någon annan.
Om jag bara tar ovanstående mening som exempel är han "min bror" de andra är "hans familj". Man är alltid någons dotter, någons flickvän, någons kompis, någons mor, någons kusin... och så vidare, man är givetvis inte allt av det, utan en eller ett par åt gången.
Denna veckan har jag varit "en anhörig", "en av de sörjande" och "en efterlevande". När blir jag mig själv igen? Jag kommer nog aldrig bli densamma. Jag kommer alltid speglas av att jag är "en sörjande anhörig" nu, och jag kommer att tappa etiketten "hans dotter".

Det var en gång

Det var en gång, för länge sedan, då allt var lätt. Minns ni det?
På den tiden då man inte visste vad problem var, eller kärlek, eller sorg. Man trodde att man visste det, men man hade fel. Tänk när man trodde att två sidor historia var en lång läxa och man tyckte att en skoldag ända till klockan två var lång. Tänk när det bästa var att sätta sig och titta på tv på kvällarna, och när man gick och lade sig vid 9. Och tänk på fredagarna med disneyklubben. Jag var medlem. Tänk på den tiden när det var jobbigt att städa sitt rum, du vet på den tiden då disk, blomvattning, tvätt och matlagning skötte sig själv.
Man lär så länge man lever, och för allt nytt man lär sig inser man att något man tidigare trott var fel.

personligt

Jag har av respekt för mig och de mina bestämt mig för att inte skriva om saker som rör mig eller någon när och kär på det mer personliga planet. Därav är det lite snålt med inlägg just nu. Jag har nämligen haft svårt för att fokusera på värdsliga saker.

Livet på freja

Man tror att vissa saker bara händer på tv, i såpor och på film. Andra saker händer bara i modernistiska romaner och drama.
Det känns som jag kastats in i Camus främlingen, Jag väntar bara på hur jag ska reagera när det händer. Kommer jag vara lika likgiltig som Mersault? Surrealistiska liv.
För fösta gången förstår jag Beckets i väntan på Godot. För jag väntar på Godot, jag har verkligen igen aning om vad det är, men jag hoppas att han kommer snart, för jag är så trött på att vänta. Absurda liv.
För att inte tala om Rederiet. Man trodde att folk var så insörade de kan bli och då ringer telefonen. Allt förvärras, förvirras, försvåras och förstörs.
Jag trodde att allt detta var påhittat. Att det var så absurt och surrealistiskt att det inte kunde exitera på riktigt. När min självbiografi kommer ut (nej jag håller inte på att skriva någon...än) kommer den ge underlag till en riktig långkörare.

Uppsala

Jag var, som tidigare nämnts, på besök hos en gymnasiekompis i Uppsala i helgen. Mycket mysig kompis i mysig stad.

Det var så kul att träffas. Jag saknar henne när jag är i Linköping, och vi ses så sällan, även om det inte var så långt sedan senast. Dessutom ses vi ännu mer sällan utan våra pojkvänner. Det är visserligen jättetrevligt när de är med, men det blir annorlunda när de inte är det. Lika trevligt, fast på ett annat sätt.
Vi ägnade nog större delen av helgen på att äta och gå. Och plåga min vän med kultur. Det viktigaste utöver maten och myset är:
uppsala domkyrka som är en fantastiskt stor och överväldigande gotisk byggnad. Invändigt är den fylld av vägg-och takmålningar, mängder av vackara gravar (där ibland Gustav Vasas) och en gigantlisk barock predikstol.

Carolina Rediviva -det nyklassicistiska biblioteket som jag var tvungen att se, då jag har det avbildat på en littografi jag fick i studentpresent. Här finns även silverbibeln.

Slottet som är medeltida men ser ut som en blandning av alla stilar, utom möjligtvis de medeltida.

Gamla uppsala (kyrka) är egentligen ett par stora högar, som under forntiden hade vissa symboliska betydelser. För en arkitektur-tönt är givetvis den tidigkristna kyrkan mer intressant.

Brustna ideal

Erik Lindorm är en poet som altid har gripit mig. Jag kan inte förklara varför. Men jag vet att det är konstigt och paradoxalt.
Det började med att jag som tonårig, kär i allt och alla, föll för en den rätte. Fast det inte stämde alls, visste jag att det var så livet skulle bli. Alla ideal man hade då skulle slås sönder, men med en possitiv klang. Det, eller den, jag trodde skulle vara rätt för mig visade sig vara en helt annan. Och jag kan inte vara mer än överlycklig över att jag hade fel. (Nu menar jag inte så ytligt som ordagrannt uttrycks i dikten, utan på ett djupare mer övergripande plan.)
Lyckans minut hugger tag i hjärtar och trots att jag inte har en aning om vad det handlar om, känner jag djupt i mig att det är precis så det kommer att blir.
Det konstiga är att jag inte förstår vad jag ser i denna författare egentligen. Det är lättare att förstå varför jag beundrar en sådan som Nordenflycht. Lindorm står för en annan ideologi, andra värderingar, inget jag har erfarnhet av (även om min bakrund säger att jag borde, men mina intressen motsäger). Trots det, är han en av de första jag skulle räkna upp om jag ska nämna någon favoritpoet. Det är konstigt hur ideal inte spelar någon roll ibland.

Den rätte

Jag hade tänkt dig blond
och lång över allt
förstånd
med en energisk haka
du, som i dröm och vaka
varit mitt
ideal.
Blond och högväxt och smal.

Och så kommer du dock
mörk och kortväxt och
tjock
med hakan i nervikt krage
och en början till mage.

Så kliver du ini min själ och mitt skinn.
Allting blev
skapat om
när du kom.
Allting slog du itu.
Du, du!

- Erik Lindorm -

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på
min arm och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnista och jorden är
varmoch himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för
år,vem är jag vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

-Erik Lindorm-

ikon 3

Övergångsställe för svanslösa.

Denna söta ikon fångade mitt intresse i Uppsala. Dock är jag nyfiken på hur Pelle svanslös fått kattungar, är han inte en hankatt? Och hur har 'Herr Gårman' fått handväska? Har han också blivit svanslös?

Har du sett det avsnittet av vänner när...

Jag är besatt av vänner. Tv-serien alltså. Ur alla situationer man hamnar i kan man dra paralleller till något vänneravsnitt.
Jag fick boxen med alla säsongerna av vänner uppdelat i två julklappar och en födelsedagspresent. Nu har jag sett den om och om igen, jag har faktiskt inte räkningen på hur många längre. När man har sett slutet har det gått så lång tid sedan man såg början att det inte är några problem att börja om igen. Och man upptäcker alltid något nytt. Fantastiskt program.
Problemet är att jag börjar dra in vänner i allt. De är med när jag äter (och ibland äter jag bara för att få se ett avsnitt)och de är med när jag diskuterar saker. "Har du sett det avsnittet av vänner när..." har blivit min vanligaste fras tror jag. Just för att det alltid finns en situation som varit med eller liknar någon i något avsnitt. Patetiskt. Men jag kommer inte sluta! Den här boxen är en av mina käraste ägodelar. Dels beroende på sitt innehåll och dels för att jag fått den med kärlek.
Jag önskar mig sex and the city-boxen i julklapp.

skrämmande historia

Jag var på en föreläsning om historia idag. Det handlade om det tidiga högkulturerna, som ju inte längre finns.
Mitt i andra halvan berättar föreläsaren att en viss kultur gått under, och att alla kommande kulturer också går under, fram till idag. Då kan man fundera på hur vår kulturs öde ser ut, iom att satistiken säger att alla går under och försvinner.
Det var en skrämmande tanke. Det är ju alltså inte frågan om 'om' utan om 'när' och 'hur'. Eller skulle vi vara undantaget som bekräftar regeln?
En kulturs undergång skulle lika gärna kunna vara ett medvetet val till förändring, som att slå sig ihop i unioner med hela världsdelar, eller militäriska orsaker såsom politiska och religiösa motsättningar och "heliga krig". En historisk orsak till somliga kulturers förändring är istider och andra klimatförändringar...
Jag skulle kunna räkna upp mer, men jag vet hur tråkigt det är att läsa långa inlägg, så fundera själv, och säg till om ni hittar en orsak till att inte oroa sig.

Uppsala

I helgen ska min underbara pojkvän få besök av sina systrar. Då vill jag inte vara där och störa syskonskaran, fast jag saknar mina svägerskor.
Jag blir lite avundsjuk på allt kul de ska hitta på...MEN. Jag ska minsann ha ännu roligare. Jag ska nämligen hälsa på min kompis i Uppsala. Jag har aldirg varit där, och vi ses väldigt sällan, så det ska bli jätteroligt! Shopping, fika (har jag hört rykten om), vin (kanske?), tjatter, och domkyrkan. Jag lovar att jag inte ska tjata om hur fantastiska gamla städer är innan jag har varit där, men med erfarenhet från Växjö och Linköping och dess domkyrkor, har jag stora förväntningar på sveriges största. Om växjö domkyrka har jag redan skrivit ett långt inlägg och Linköpings är ännu mer överväldigande. Förväntar jag mig för mycket av uppsala?

Uppsatsarbete

Idag sitter jag hemma och pluggar, det går alltid mycket bättre på skolan, så jag funderar på att bege mig dit. Men klockan är mycket.
Hittills har jag i alla fall konststerat att jag inte kan beställa de kartor och ritningar jag behöver, och att jag därför måste besöka stadsbyggnadskontorets arkiv i Göteborg. När är jag där nästa gång? Dessutom måste jag fjärrlåna böcker. Jag vet nu vilka, men kan inte få tummen ur att göra det. Det är så bökigt att planera med olika lånetider och ankomstatdum. Man vill ju helst inte ha alla på en gång om man bara får låna dem över dagen.
Annars har jag joggat fem kilometer och vattnat blommorna idag och fixat och trixat med inledningen så att den, så långt som är möjligt i dagsläget, är färdig. Ska försöka göra något mer.

Grattis till oss

Idag fyller vårt förhållande 6 år. Jag vet att det är lite fjortis att hålla räkningen så, men nu gör jag det i alla fall.
För sex år sedan hade vi vår första fika ihop, hemma i Växjö. Idag 'firade' vi det med middag på hard rock café innan jag åkte hem från Göteborg. Det är alltid tråkigt när man måste åka, och extra tråkigt idag, när man hade velat gå hem tillsammans å dricka lite vin eller så...

Äntligen

Detta är dagen som jag haft som slutpukt av en tid av spänning. Nu börjar en ny tid av stress.
Idag har varit lika hemsk som förväntad, men trots det tog det slut. Nu har jag istället huvudvärk som påföljd av nervositet och spänning som släppt, samt för lite mat och vatten, då jag inte kännt mig hungrig på grund av nervositeten. Det är ändå svårt att slappna av när man gått och spännt sig så länge, trots att det är över tillfälligt.
Nu är det visserligen nästan lika mycket kvar av terminen och mycket mer arbete kvar än vad som är gjort, skillnaden är att följande arbete kommer vara aningen roligare (tror jag).

Mål och begränsningar

Jag mår så mycket bättre när jag gör saker, är i skolan, läser (någorlunda) duktigt, tränar eller äter ordentligt och nyttigt. Ändå är det så svårt att göra dessa saker.
Allra bäst mår jag såklart när jag gör alla sakerna samma dag. Det är dessutom lättare att ta mig ut på joggingtur när jag har varit i skolan, då finns det en viss rytm i dagen. Idag var en sådan dag. (ska bara läsa lite till)
Dock är inte alla dagar så här, snarare är väldigt få dagar det. För de dagarna när det är svårt att ta sig ut läser man ett och annat tips här och där. Det ena är att sätta upp mål. Mitt första mål är 5 km på 30 min. Mitt andra mål är att klara viktorialoppet nästa sommar. (Med det inte säkert (eller ens troligt) att jag kommer anmäla mig, men distansen och tidpunkten är målet, inte loppet)
Det andra tipset är att berätta om sina mål för bekanta, så man inte kan slippa undan. Fixat!

vägval

Nya tvivel slänger sig över mig nu när man står inför nästa termins kursval. Jag har ju valt fel hela tiden.
Jag inser helt plötsligt något jag alltid vetat, fast jag ser det på en annan nivå. Det slår mig att konst inte alltid är konsthistoria, och det är det historiska jag vill värna om. Jag motarbetar modern konst och moderna konstteorier, inte för att de är fel eller dåliga på något sätt, utan just för att de inte är gamla. Jag inser nu att jag måste se på konsten på ett annat sätt, som något som finns nu. Nästa termin blir det historia B, eller något annat som ligger mig varmare om hjärtat.

Det var bättre förr

Det jag märkt som tydligast under mina studier, och som har blivit det jag står fast vid oavsett vilka konstteorier jag läser, är att alla framstående konstnärer, eller i alla fall de som blir framstående för eftervärlden, är de som är före sin tid.
De som inte riktigt accepteras i samtiden är de som blir störst senare. De som av någon anledning väljs ut till kanon har knappt inte accepterats när de skapades. Jag å andra sidan är efter min tid.
Jag borde levt på 1700-talet. Allt (av det jag läst och kommer ihåg) som skrevs konstteoretiskt före upplysningen håller jag med om. Efter det blir den konstigt, flummigt och ologiskt.
Jag tror att jag hade passat in i 1700-talet av flera anledningar. Tänk att få se med förakt på de som trodde att vetenskap var viktigt, och att världen var heliocentrisk. Tänk att leva så fast i konventioner och traditioner att man inte hade någon anledning att tänka själv. Att styras så in i det minsta av kyrkan och staten, att man inte hade några val. Och tänk om inte feminism fanns, då hade det varit ok för mig att tycka så. På 1700-talet var det naturligt att en man fattade alla beslut åt kvinnan. Det var inte fel att inte ha någon fri vilja. Och de som faktiskt gjorde uppror, både i konsten, livet och vetenskapen, det var de som var annorlunda.
Om jag hade levt på 1700-talet, hade jag antagligen trott att medeltiden var underbar.

Reboot

Ny dag och ny start.
Jag ska försöka få något gjort idag med. Vet bara inte hur jag ska prioritera. Så medan jag funderar på inlämningsuppgift, uppsats eller grupparbete ska jag ta och diska och lyssna lite på en bok. Efter en sjuk-dag får man ha en slapp-morgon.

Error

Vissa dagar fungerar man bara inte.
Idag är en sådan dag. Error i hela systemet. Lyckligtvis är det snart dags att lägga sig igen och då kan man alltid hoppas på att få en bättre start imorgon.

Idiotisk kollektivtrafik

Här om veckan fick jag knappt åka med bussen, för jag ville inte betala 33 kronor för en undgomsbiljett.
Snabb historik: Östgötatrafiken har haft problem med att ha kontanter på bussen, tydligen skapar dessa många råntilllfällen och hot, en allmänt osäker arbetsmiljö. Detta har man försökt lösa på olika sätt. bl.a att ha kontantförbud efter ett visst klockslag så att kvällarna blir lite säkrare.
Ny idiotisk lösning: De lägger på en kontantavgift på 20 kr. Vill man då köpa en ungdomsbiljett betalar man 13+20. Åker man på vuxenbiljett är det 20+20 som gäller. Och ska man ladda sitt busskort kostar det dubbelt. Alltså: ladda med 100 - betala hundra...
Det är tänkt att man ska ladda sina busskort på försäljningställen eller köpa sms biljetter.
Det jag inte förstår riktigt, är hur högre kontantpriser ska ge mindre kontanter. Det borde ju logiskt sätt bli mer. Även om många, så som jag, avskräcks och köper sms-biljett istället, så ökar ju varje kvarvarande kontantkund kassan mycket mer.
Detta är bara bökigt för alla. Varför inte införa cash-guard eller en bsskortläsare som tar visa och mastercard? Någon bättre lösning måste finnas.
Jag önskar att jag inte var så lat, då hade jag sluppit sponsra östgötatrafikens idiotsystem.

En man funderar

Det var hans tur att transportera sig i helgen som gick.
När man kör, när man har lyxen att ha en bil, kör man via jönköping. Där går E4 en lång bit längs med Vättern. Detta satte igång tankar om att vatten anses vara speciellt. Att alla tycker det är vackert med vatten, att man ska "gå längs vattnet" och att det är fint att bo nära osv. Man deklarerar till och med för sjö eller havsutsikt från sitt hus.
Männsikan består av stor del till vatten. Skulle detta vara sökandet tillbaka till ursprunget eller kanske kärlek till sig själv?
Jag undrar bara: "av jord är du kommen..."?

Kärlekspendlande

Det har fallit sig så att jag och min kärlek inte bor på samma ort, inte heller har jag mina föräldrar inom en dagsturs eller en söndagsmiddags avstånd.
De här avstånden leder till att jag reser ganska mycket mellan tre städer, de ligger visserligen så att de bildar en näst intill liksidig trekant, om man ritar sträck mellan dem, så som de viktigaste platserna i köket (spis, kyl och diskbänk) skulle vara placerade i det funktionalistiska köket. Detta för att det skulle vara smidigt att förflytta sig mellan dem. Trots denna konstnärliga parallell innebär den här triangeln ett smärre logistikproblem, då avstånden ju inte är som i det funktionalistiska idealköket utan varje sträcka rör sig om uppåt 20 mil.
Det finns inga direkttåg och bussarna tar 4 timmar. Därav är det ett väldigt gnäll, pust och stön när dessa resor ska genomföras. Det handlar om att boka biljetter (på SJs fruktansvärt ofunktionalistiska hemsida), packa, ta sig med buss eller spårvagn till och från tåg, beställa sms-biljetter till dessa färdmedel, byta tåg, släpa på väskor och det faktum att jag inte trott att jag behövt ha med mig en viss sak och lämnat det hemma (eller borta).
Det enda jag tänker på när jag väl sitter på tåget är dock hur fruktansvärt vackert sverige är. Jag vet att jag nämnt det förr, men jag får inte nog. Inom min resväg finns allt, och det enda jag saknar är fjäll. Allt pust och stön är borta när man susar över östgötaslätten eller förbi skogssjöarna i småland. Dessutom trollbinds jag ännu mer av naturen när jag upptäcker att allt ser annorlunda ut, men ändå vackert, i den nya delen av landet, som faktiskt inkluderar en havskust. Väl på resande fot sitter jag bara och njuter av vetskapen att jag faktiskt bor här, att allt detta vackra finns i min triangel.

Hellström på Liseberg

Jag, och antagligen ingen jag känner, skulle aldrig kunna tro att dagen då jag skriver en 'recension' av en Håkan Hellström spelning skulle komma. Men det gjorde den.
Givetvis gick jag inte dit av helt fri vilja utanför att någon annan ville. Men jag hade nog kommit undan utan problem. Jag står nämligen fast vid att Hellström borde hålla sig till att vara textförfattare och låta någon annan framföra sångerna. Låt gå för att han sjunger sina låtar själv, de är ju hans, men när han förstör gamla trevliga klassiker gör det ont i hjärtat. Dock får man ge en eloge för att en känd 'artist' framhäver dessa låtar och kanske förlänger dess levnadstid då den nya/våran/kommande generationer antagligen kommer att låta dessa förfalla.
En konsert är dessutom mycket bättre om man kan låtarna, och som det kanske framgår så tillhör detta inte något jag gärna lyssnar på och därav inte kan repertoaren.
Hur som helst låter ju alla mindre bra live, så själva framträdandet var inte så dåligt, jag tror till och med att det skulle vara kul att se Håkan och Sven-Bertil (läs inte med för stort allvar) för då kan man ju de gamla taubevisorna i alla fall.

Sjödrama i Växjö

Under ett besök hos mamma beslutar vi oss för att ta en kall höstpromenad. Vi ser ett gäng folk som står och tittar på en helikopter och får efter en stund veta att en båt har gått under denna natt.
Tydligen hade båten, med fem i besättningen, gått på grund och sedan försvunnit i djupet vid 3-tiden. Runt sju på morgonen hittade man fyra av de fem och den helikopter vi tittade på letade alltså efter den femte. Redan då, på förmiddagen, kändes det som att oavsett när de hittade honom skulle det vara för sent. Mer än ett dygn senare är han fortfarande försvunnen. Så vitt jag vet.
Det är konstigt hur ett sådant drama kan utvecklas i en sådan liten och lugn sjö. Även i de lugnaste vatten...
På andra sidan ligger sjön spegelblank, det glittrar oändligt vackert på ytan. Hav och sjö, har alltid varit min stora passion, och jag kan inte riktigt slita blicken från detta vackra lugna vatten som antagligen har tagit ett liv i natt.
http://www.smp.se/article/864517_101-0-0-0

The sound of silence

Det kväll, TVn är avstängd och tänderna borstade.
Jag har planerat att lägga mig. Det är tyst i lägenheten. Jag har borstat tänderna, ska bara ta bort överkastet, dra ner persiennerna och stänga av datorn. Med största sannolikhet blir det ett avsnitt av sex and the city från sängen. En mysig nervarvningsrutin jag har infört, och som går att ta upp igen nu när trean äntligen börjat sända serien från början igen.
I denna tystnad, som uppstår när kylskåpet slutar surra och det egentligen inte finns något annat som kan låta i lägenheten, konstaterar jag att jag kan höra grannens toalettbesök.
Jag hoppas långt in i benmärgen att min granne alltid har mp3-spelare på sig.

Louvren

Förra hösten, var jag och min karl i Paris. Jag hade ingen blogg då, men jag tycker inte att jag har rätt att beröva er på ett inlägg om ett av världens mest kända museum för den sakens skull.


Louvren är gigantiskt. Det finns inte en chans att hinna med allt på en dag. knappt två. definitivt inte om man ska hinna se något av mästerverken mer än två sekunder. Så det gäller att välja vad man vill titta på. Och det viste jag ju självklart redan innan. Nej. Det jag visste att jag måste se var självklart Mona Lisa och grand gallerie. Resten av önskemålen är inte av samma klass, dock måste jag säga att de är bättre.



Bakom (eller framför) en stor klunga folk, innanför en säkerhetsannordning hänger en liten tavla på en dam. Det känns helt meningslöst. I den folkmängden går det inte att få något begrepp om bilden. Bara att konstatera att "nu har jag sett den" och "den är inte alls så liten som alla säger". (man får inte fotografera henne, därav ingen bild.)




Ett par evigheter och många verk senare börjar vi försöka att bege oss till nästa flygel där jag vill se på Holländskt måleri, mest för jag tror att jag ska känna igen mycket. Dock är jag lite deppig över att jag inte hittat David. Lyckligvis hittar vi inte ut ur detta vimmel av gångar, salar och rum. Driven av hunger hittar vi dock en väg genom ett rött rum och där susar vi förbi dem. En efter en hänger de stora vackra verken. Och här snackar vi storlek. Jag går fram till horatiernas ed, och ryser av hur realistiskt det är. man ser blodådrorna i vaderna och tror att man kan skära sig på svärden.

Jacques-Louis David - horatiernas ed.

I den holländska flygen var det inte lika mycket välkänt, och inte lika mycket folk. Frågan är om det beror på att Sauniere i da vinci-koden inte mördas i denna del av byggnaden eller för att denna typ av konst inte intresserar turisten, som väl hemma ska kunna säga. "jag såg iallafall Mona Lisa, och den var jätteliten".

En tavla fångade i alla fall min uppmärksamhet. Vi har nämligen haft den uppe på en föreläsning där vi noga gått igenom propotionerna och hur konstnären och mannen på bilden fifflar med sanningen för att få oss att 'tro' att han är en mäktig man.

Van Dyck - charles I
och jag, som studerar skarvarna i pannån.

ikon 2

Varning för klämrisk.




Denna ikon går att hitta på dörren till en väldigt liten hiss. Jag tror aldrig har har sett en tydligare bild på något. Ställer man en soptunna på kanten och hissen rör sig neråt, kommer huvudet att klämmas. Klockren. Glasklar. Klämkäck.

Konstig kommentar till konst i kontext

En cykeltur i regnet kan leda till stora funderingar och tre likadana böcker.



Jag tvingade mig ut i regnet för att cykla till skolan. Vi har en föreläsning på torsdag, till vilken vi ska ha läst en bok som skulle komma in till bokakademin idag, efter att hela klassen trakaserat de stackarna i två veckor om frågor angående denna "konst i kontext".
Så jag tar mig dit och hämtar tre böcker, som ligger i en låda, med prislappar brevid. De har alltså inte hunnit få upp böckerna på hyllan än. I den gigantiska kön funderar jag på vad jag ska svara när expediten påpekar att jag har tre böcker (vilket jag förutsätter att hon kommer att göra.)
Något i stil med "ja, nu har vi väntat så länge, så jag ska ha tre", eller "klasskompisar på annan ort som inte ville åka in idag (vilket är sanningen)", eller kanske "konstigt va?". Men så bestämmer jag mig för att inte säga något alls, eftersom ingen förstår mina skämt ändå. Och antagligen kommer hon inte ens påpeka det, utan bara acceptera mitt inköp och dra mitt kort.
Tillslut är jag framme vid kassan och lägger upp min bunt med böcker.
-du slår till på tre ja..
-ja, den verkar så bra.

C-uppsats

Skolan har börjat igen, böcker dräller i den redan överfulla lägenheten, tankarna knakar och jag måste komma på ett uppsatsämne. Nu.
Skolan har varit igång en vecka, nästan hela den veckan har jag varit i Göteborg. Så går det tydligen när man bara har två timmar schemalagt varje vecka.
Flytten från Växjö orsakade kaos i lägenheten i Linköping. Man får plats med fler saker i en tvåa än i en etta. Idag hade jag tänkt ta tag i det, men det går långsamt. Har i alla fall pallarat mig ner till tvättstugan så det går lite framåt. Eller neråt. Eller runt, runt, går det nog i tvättmaskinen.
C-uppsatsen är det viktigaste i livet tydligen. Jag var ganska lugn innan uppropet. Men tydligen är det livsviktigt att göra en bra uppstas för det är den man söker arbeten och forskningsplats på sedan. Och man får välja helt fritt! Som om det skulle vara possitivt. En liten avgränsning hade inte gjort något. Hjälp mig. Vad ska jag skriva om. Som ska vara grunden till hela mitt liv?
Jag är rädd för att jag förlorar på att skriva om arkitetkur igen, även om det är det jag är mest intresserad av. Det känns som det är större möjlighet att få arbeten inom bildkonst, och vad har jag då för nytta av uppsatser inom arkitektur?
Inredning skulle inte sitta helt fel heller, men där kan jag inte komma på något vettigt ämne. hjälp.

ikon 1

Varning för tanter?




Denna ikon finns i flertalet upplagor runt ett övergångställe utanför ett 11 våningshus fullt av studenter, just det, inte tanter, utan studenter.

Bloggen

Jag hade tänkt göra bloggen bättre - som alla andra - Jag måste få ordning på etiketterna och så har jag inlett ett insamlande av symboler och ikoner som man ser på olika ställen i samhället. Jag visste inte riktgt vart jag ska göra av dessa kassa mobilbilder på roliga ikoner (som det ju främst är), men nu har jag kommit på att det får bli en öändligt följetong på bloggen. Värt att vänta på, om någon saknar humor.

Växjö domkyrka

Sista dagen i växjö, innan det var dags att bege sig till Linköping, avslutades med ett besök på poon palace med pappa. När vi insåg att det blev lite tid över till mitt tåg skulle gå tog vi en tur ner till kyrkan.
Växjö domkyrka är ursprungligen från 1000-talet, men har brunnit ett otal gånger och har därmed förändras. 1800-talets kyrka skiljer sig markant från den vi ser idag. Då kan man tillägga att dagens röda exteriör är mer lik den ursprungliga. Från början hade Kyrkan ett tvärskepp, men är numera en väldigt steril hallkyrka. Bara vita väggar och tak som känns friska, men det skär i hjärtat när man på utvalda ställen ser gamla takmålningar, och man kan föreställa sig hur det en gång har sett ut.

Den vackra altartavlan av Bertil Vallien kan man inte se sig mätt på, men jag tänker inte skriva mer om den här, då jag nyligen använt den i en inlämningsuppgift i skolan och helt enkelt inte orkar redogöra för den igen.

Pappa ville ju visa mig riddaren som spelar schack med döden, av Bo Beskow. Ja, den är fin, men jag vet inte riktigt vad som skiljer den från andra fönster. Ska bli intressant att ta reda på det.

En stor målning i vänstra sidoskeppets avslut föreställer den sista måltiden, och känns väldigt barock. Den är vacker, men det är frustrerande med tennebrism, för hur mycket jag än flyttar mig kan jag inte se vad som döljer sig i mörket.

Hur som helst var det som gjorde störst intryck på mig, i denna välkända kyrka, doften. När vi gick in var jag tvungen att ta ett djupt andetag. Att riktigt dra in doften från barndomens julaftnar och studiebesök. Man kommer ihåg vad man beundrade som liten, och nu när man är utbildad ser man så mycket annat. Och blir nästan lite arg på sig själv för man tyckt att de vita taket med kryssvalven var så vackra. På något sätt vill jag inte veta för mycket om saker som betytt något för mig,det är en allt för stor risk att den dyrkan försvinner då, men antagligen ersätts av en ny.

Växjö-eran är över.

Kräftor på Öland

Midsommar var en trevlig dag, men ack ack vad vi var dåliga på att snappsa. Det blev en hel mängd över som i ilfart fraktades till Öland för att delta och avlivas på kräftskiva.
Och dog gjorde de. Allihop. Inte en droppe kvar blev det. Inte en kräfta kvar blev det heller. Och all energi som avlivades på diverse dansgolv och kök. Riktigt lyckat må jag säga. Och jag tror att någon mer kanske delar den inställningen.
Värden, eller värdinnans karl, säger mitt under kräftätandet att han bara fått honor. Varpå min karl säger; du har tur du, själv sitter man och suger på både det ena och de andra.

Golf på TV

"Scandinavian TPC 2007 hosted by Annika" på Barsebäck G&CC visades på SVT idag. Vad är meningen med att visa golf på tv, undrar man ibland.
Golf är en sport som är till för att spelas, inte direkt för att visas i TV, men visst kan man förstå meningen med att titta på det, lika mycket som vilken annan sport som helst. Och jag är inget sportfan. Därför ser jag inte på sport på tv, inte i verkligheten och inte heller utövar jag någon sport. (Ja, ok. Men jag har faktiskt hcp 36, så det räknas inte.)
Det jag idag satt och funderade på när jag såg några minuter av denna tävling var att vid ett utslag filmar de bollen i luften. VA? varför gör man det? Om något skulle vara intressant borde det vara att se bollens väg i en kontext. Hur den förhåller sig i banan. Eller kanske golfspelarens reaktioner. Men icke då. Nu ska vi titta på en vit plutt på ett blått fält, och det som är mest spännande är att se om kameramannen hinner med bollen eller om den kommer ur bild. Men jag såg bara ett par minuter och han lyckades ganska bra med det.
(Det om Barsebäck g&cc skrev jag bara för jag tyckte det såg så löjligt ut på tvn. Trött kväll, eller torr humor.)

The summer of måsten

Den här sommaren har inte varit vad en sommar ska vara. Jobb, plugg, flytt och andra måsten.
En veckas semester, resten jobb. Ett jobb som jag inte ens gillar. Mellan jobbpassen var det planerat plugg. Så blev det inte utan det blir givetvis råplugg i panik på slutet.
Anledningen till att jag inte hunnit plugga mellan passen är att man måste göra en hel del annat. Träffa familj, vara med på allt som involverar min eller hans familj, packa då lagenheten ska vara utrymd den första augusti. Klippa gräs, måla fönster...ja allt.
Jag är faktiskt glad över att det inte varit fint väder, för jag skulle haft ångest över att inte kunna njuta av det.
En ny kärlek var det också. Glenn heter han. Nej, det är klart att det är samma, men han har flyttat till Göteborg. En ny stad som ska läras känna i höst! spänande! Men jobbigt att pendla mellan alla städer, vi får se hur det går.
jag har inte hunnit träffa några vänner, fast jag varit hemma i två månader. Det är helt galet. Efter Nästa fredag har jag faktiskt LEDIG i hela fem dagar innan det är upprop i LInköping igen. Då ska jag göra allt jag inte hunnit än. Det bara måste jag.

Gessle på Evedal

Igår kväll spelade Gessle på Evedal. Jag var där med vänner och spanade in läget.

Till att börja med var det ett bra urval av låtar. Från nya skiva, och från mazarin och ett par gyllene tider-klassiker - de var givetvis bäst. Det var fint ihopmixat och bra variation på gung-musik och hopp-musik. Inte förrän han spelade sommartider insåg jag att jag inte hade hunnit sakna den än. Det borde vara ett bra betyg.

Tyvärr var Helena Josefsson inte lika bra. Jag fick fel intryck av henne från början. Konstig röst och barnslig utstrålning. Man kan inte ha en 20-åring (eller lite äldre) tillsammans med en gammal gubbe, de skär sig i stil på scenen. Visserligen passade rösterna ihop när de sjöng tillsammans, men hon sjöng för mycket själv. Jag betalde inte 400 för att höra henne. Tyvärr. Däremot är det nog guld värt för henne att vara uppskattad av en sådan gigant som Gessle.

Framtidens förhandlare

En trevig ung man på ca: 6 år kom fram till mig när jag jobbade (i kassan på lågprisbutik som börjar på W, om någon inte vet)
killen håller upp en femma och frågar om han kan få en guldpeng för den.
-nej, du behöver två för att få en guldpeng. Svarar jag.
-jaha, vad kan jag få för den här då?
-Du kan få fem enkronor.
-Då tar jag det.
Vi växlar pengarna och han går iväg, sedan kommer han tillbaka efter en stund och håller upp två enkronor.
-Kan jag få en guldpeng för de här?
-Nej, det måste vara två femmor för att du ska få en guldpeng. (Svarar jag, högst medveten om att jag tidigare sagt att han skulle få en guldpeng om han hade två...)
-vänta, ska se om jag har någon femma.(tittar i handen) inte femma, inte femma, inte femma, inte femma, inte femma. Nehe, då går jag till citygross och köper leksak istället. (och helt utan förvarning drar han till med värsta konkurrenten ;) )
Riktigt lysande kille det där!

Semester

Vecka 28 var jag och Robin på bilsemester på västkusten. Det hela började med att vi skulle campa på koster, men så blev inte fallet. Istället hamnade vi på flertalet intressanta platser längs sveriges kustland och en oplanerad vistelse i ett grannland.
Vi började med att bege oss västerut, vi tillhör nämligen de som kör via Halmstad när vi ska till Göteborg. Så raka vägen till lysekil och Katarina, som är vår mer eller mindre pålitliga GPS, drog ut oss på spännande vägar och en bilfärja. Jag försökte spana på intressanta kyrkor längs vägarna och det fanns det gott om. Dock ingen tid för utförliga analyser.
Dagen efter blev målet strömstad (Kosters camping var fullbelagd). så för att hinna se lite stannade vi i Smögen och Grebbestad. Värsta turisthaken. Campingen i Strömstad blev baslägret i tre nätter. En dagsutflykt till Sydkoster och en till Oslo blev det därifrån.
Sedan började veckan lida mot sitt slut så via Göteborg, för att spana in läget på Robins nya lägenhet och sedan till Halmstad för jag skulle se Mjällby konstmuseum, bar det till Falkenberg ?! (vi vet att det är en omväg att köra till Halmstad först.) En kväll med kubk och hästskokastning hos Robins moster och dagen efter var det 50-årsfest i Dalby utanför Lund. På söndagen passade vi på att stilla det kyrkliga kulturarvsbehovet med en tur till dalby kyrka - sveriges äldsta stenkyrka.
Det kommer utförligare inlägg om detaljer i resan senare, och kanske bilder med!

Fel buss

"Oavsett vilken buss man väntar på, kommer någon annan först."

Citatet ovan läste jag i Expessen, där de publicerar det bästa folk skrivit på deras webb.

Jag tycker det är det mest sanna jag läst på länge. Både bokstavligt och bildligt.

När jag åkte buss nummer fem kom alltid ettan först. Nu när jag väntar på ettan, kommer alltid femman först.

Det är så med allt i livet. Man tänker sig en sak, och vips, så har något annat hänt.

Värt att fundera på när du väntar på bussen nästa gång.

En riktigt människa

Jag jobbar 07.30 till 15.00 idag och imorgon.
Jag känner mig som en riktig männsika när jag får vara ledig på kvällen och rusa iväg trött och rufsig på morgonen. Det är en mycket bättre känsla än att börja jobba när alla andra slutar, klockan 16.00.
Men snart är det semester, och det är den bästa känslan.

Sverige efter i utvecklingen

Jag sitter och småpluggar historia och ritar upp en tidslinje, för jag har svårt att sätta in olika händelser i relation till varandra. På denna konstaterar jag det som alltid står i mina anteckningar..."sverige, något senare"
Det här med att sverige(och norden) är något senare än alla andra stämmer på flera ställen genom historien och hur mycket senare vi är, står i proportion till hur långt bort i tiden det ligger. Kvinlig rösträtt är vi ett 20-tal år senare än pionjärerna, och det är för cirka 100 år sedan. Det jag läser nu - forntiden - ligger vi ännu längre efter. När man i Mesopotamien och Egypten har skriftspråk, lagar, litteratur, bygger pyramider och tempel m.m har vi här...paleolitikum. Dvs. inget. När vi börjar komma i närheten av hierogylferna och kilskriftens omfattning, och gravar av arrangerad sten som ju pyramiderna är, har det gått en bit över 2000 år. Inte konstigt att de säger att blondiner är dumma.

De 10 bästa dikterna

Expressen har fått ihop en lista på de 10 bästa dikterna. Man kan ha olika åsikter om den listan.

http://www.expressen.se/kultur/1.727981

1 Erik Johan Stagnelius: ”Vän! I förödelsens stund”

2 Gunnar Ekelöf: ”Eufori”

3 Georg Stiernhielm: ”Herkules”

4 Erik Johan Stagnelius: ”Till förruttnelsen”

5 Edith Södergran: ”Dagen svalnar”

6 Erik Johan Stagnelius: ”Endymion”

7 Erik Johan Stagnelius: ”Suckarnas mystär”

8 Gunnar Ekelöf: ”Non serviam”

9 Gunnar Ekelöf: ”En värld är varje människa”

10 Ann Jäderlund: ”Som en gång varit äng”

10 Ida Börjel: ”Skåneradio”



Jag vet knappt om jag vågar erkänna att jag inte känner till flertalet av dessa. Stagnelius får man väl acceptera som bra poet. Men ingen är så där super-uppenbar som en av de 10 bästa. Jag gillar de klassiska tjejdikterna. Inte klassisk i bemärkelsen Sapfo, utan snarare 'jag är så kär så jag dör snart, och han är inte kär i mig -poesi'. Lite kluriga små-deppiga tvetydiga, som gärna går att tolka som kärlek är bäst, a'la Nordenflychts "öfver en hyacint". Jag ska göra en egen tio i topp när jag har tid. Det har jag inte nu. Nu ska jag bara tillägga att Stiernhielms Hercules inte kommer att finnas på denna framtida Lina-lista. För det första får man skilja på poesi och prosa. Dikter på flera sidor orkar jag bara inte med. Och för det andra somnade jag ett flertal gånger medan jag försökte läsa denna. Alltså inte en favorit.

Midsommar

Svensk kultur på hög nivå. Ha en trevlig dag!

Kultur = tråkigt

Varför ska kultur vara så tråkigt?

Jag gjorde ett test på GPs hemsida. Detta test skulle säga något om ett yrkesval. Det innehöll frågor om allt mellan himmel och jord, och skulle på något sätt räkna ut vad man passade i för yrke. En fråga var "vad läser du helst i en dagstidning?" alternativen var "kultur och ledare" eller "sport och nöje". För det första var det löjliga kombinationer av alternativ. Jag skulle varken läsa sporten eller ledaren. Det är ju bara det att jag precis börjat ta mig i kragen för att tvinga mig att ta en titt på kultursidorna. Anledningen till att man måste hålla upp huvudet genom att hålla i kragen när man läser kultursidor är att de i regel är så tråkiga att man inte kommer så långt annars. Eller är de det? Har de inte bara fått en tråkighetsstämpel? Lite som politik. Det sitter i ryggmärgen att politik och kultur är tråkiga vuxengrejer som man bläddrar förbi i tidningen (och livet?).

Varför ska kultur vara tråkigt? Tänk dig att leva med kala väggar utan konst. Tänk dig ett samhälle utan historia. Kulturen behöver göras mer tillgänglig för allmänheten. Och framförallt för unga. Tänk om inga unga skulle engagera sig i konst och historia. Om ett par år skulle all kunskap om detta försvinna. Bara de ungdomliga kulturyttringarna skulle finnas kvar. Som musik tillexempel. Men ha nu i åtanke att denna del av kulturen ligger under rubriken "nöje" i tidningen!

Någon måste ta på sig att sudda ut tråkighetstäpeln från kulturen - det är dags för en kul-tur.

Jag får väl passa på att säga att jag i min utbildning ser exempel på ungdomligt intresse för kultur med, konstigt vore annat. Det är en härligt känsla att se någon prata så passionerat om historia eller konst att det lyser i ögonen på dem. Det ger inspiration att lära. Tack.

Soffkonst

Vi hade en myskväll på stan i lördags och strosade längs sjön när jag hittade en spännande sak.

Mitt i strandbjörksallén står ett antal bänkar med jämna, ganska långa, mellanrum. På en av dessa har någon skrivit ordet "konst!". Bara det gör saken intressant, och man börjar fundera på varför det står där och vem som skrivit det och så vidare. Några hundra meter bort finns (antagligen) svaret. Där står ett konstverk (jo det var ett konstverk för det var en skylt brevid), Fågelbad 2005, av Bart Snyder. Detta är en träsoffa med påspikade svarta och vita lock-liknande saker.

Vad är konst EGENTLIGEN? hur lite krävs det. Jag ställer mig nästan brevid vandalerna och skriver konst på en soffa till, bara för att visa att, så lätt kan det inte vara. Konst MÅSTE vara något mer.

Skåne, glatt överraskande

Venedigbiennalen är i full gång, och jag har ingen aning om vad det innebär för varken konsten eller mig, så jag tänkte hylla den skånska humorn istället.
Lite här och där noterar man en rolig skåning. I olika sammanhang, men praktexemplet har varit Robin i Robins. Idag på jobbet kommer nästa exempel åkande mot mig på rullbandet. Skånemejerier. På sidan av ett filpaket står det filosofi. Okej, det var inte jättekul, men nästan filpacket har texten filantrop och det blev klockrent. Sedan kommer filharmoni, det var inte lika bra det heller, men ändå en smilbandshöjare. Efter avslutat arbetspass letade jag runt bland filen i förhoppning att hitta något annat, men det var bara det, och väldigt kallt i kylrummet. Ganska underhållande ändå. Hade inte passat på yoghurt dock.

Att leva med 'fel' doft i tre månader

Hälften är nu avklarat, imorgon är det uppsatsopponering och inlämning av hemtenta. Sedan är det dags för det där som kallas sommarlov och en tretimmars bilfärd i ilfart (hahaha, som om jag skulle köra så fort)till Jessicas examen.
För er som inte vet, är sommarlovet den tid av året då jag är inne hela tiden, och gnäller över att jag inte blir solbrännd. Detta året blir inget undantag, snarare värre. Förra sommaren blev det en vecka i Tyskland, en på Gotland och två i Grekland. i År har jag en veckas semester, resten av tiden blir jobb och omtentaplugg. Så något sätt önskar jag nästan att terminen höll på ett tag till.
Nu sysslar jag växelvis med hemtentan och packningen som ska räcka över hela sommaren. Funderar på om jag ska ta med min favvoparfym eller om jag klarar mig med de jag har 'hemma'...ja hur var det nu igen?...dagens i-landsproblem.

Ont om tid

Fast man under ett halvårs tid har vetat att det kommer att bli mycket att göra de sista veckorna i skolan hamnar man ändå i total stress. När blir man vuxen nog att inte hamna där? Måste man ge det lite tid?

Två semninarer, uppsatsopponering, hemtenta, konfirmation, examen...det enda jag vill ha just nu är tid. Mer tid till att göra ingenting. Nu använder jag den tid jag har till att göra ingenting, och då blir det inte mycket över till det som måste bli gjort. Frågan är, om jag hade haft mer tid om jag använt den tid jag har effektivt. Men tyvärr har jag inte tid att utvecka den tankegången utan måste nog ge mig på min bokhög. Pappa sa precis "du är duktig gumman", jag undrar vad han fick det ifrån, men det känns bra, och blev ju faktiskt en liten push till att leva upp till den förestälnningen.

Andra chansen

Har givit konstvetartanken en andra chans. Det går inte att ge upp så lätt. Ibland måste man bita ihop för att få saker som egentligen inte är koherrenta att fungera ihop.
Jag ifrågasätter allstå min roll som blivande konstvetare bara för att jag inte håller med andra konstvetare och estetiker i alla frågor. För att jag rent ut sagt tycker att det bara är överdrivet tjafs för att vara lite speciell. Men det behövs någon som kan ta på sig att stå på den andra sidan. Som inte (för att citera en vis man) tycker att "skitkonst" är bra. Sedan är det ju upp till var och en vad man tycker är bra, men jag börjar ändå komma överens med mig själv om var jag står. Och det känns bra.

TVM

Det finns en värld som jag far till ibland. Där själen får plats i sinnenas land. Följ mig och se, hur vackert där är. Fjällvärldens vidd, skogar och skär .

Men nu är det allt för länge sedan jag var i den världen. Den verkar ta slut när man skaffar ett liv efter gymnasiet. Bara några få har kraft nog att återkomma då och då. Jag var svag. Men idag, i sann carpe diem-anda, längtar jag tillbaka. Kanske som en flykt från vuxenvärldens måsten och grubblerier. Hur som helst är planer på en återförening igång och det kanske blir en utflykt i de underbara smålandsskogarna till sommaren. Jag vet inte varför detta mörka, stängda, regniga och kalla landskap tilltalar mig så mycket. Östgötaslätten har inte samma möjlighet att beröra. Får jag bara till en skidresa i år med får jag tillbaka allt jag saknar. Andra saker kommer försvinna för alltid.

Att vara eller inte vara konst(vetare)

B-kursen i konst ger upphov till alldeles för mycket filosofiska funderingar, som gör att jag ifrågasätter både vad som är konst, och mig själv som blivande konstvetare.
Alla de stora namnen verkar ha en väldigt bred och öppen syn på vad konst är. En sådan sak som att jag inte vill acceptera de alldeles för vida svägningarna gör att jag undrar om jag verkligen är rätt ute. För man vara så instängd och fast i sina principer på en filosofisk utbildning? Man måste på något sätt anse att preformance och videokonst är konst, "de stora namnen" verkar förutsätta det.
Jag vill ha en genomtänkt idé, talang och något estetiskt (enligt vem?!?) för att se något som konst. Nu ska jag inte snöa in på den här lilla frågan och tänkte istället definiera meningen med livet och var universum tar slut...
Eller...säg till till när ni har svaret istället.

Kulturstaden Berlin

Jag har nyligen kommit hem från en studieresa till Berlin. Jag har sett så mycket vackra byggnader och konstverk att man skulle kunna tro att man inte orkar se mer kultur, men jag kan inte få nog, jag måste åka tillbaka, gärna under en längre tid.
Tre dagar i Berlin är för lite. En lång stadsvandring fylld med underbar arkitektur och possitiva överraskningar, inte alls som jag hade förställt mig den krigshärjade huvudstaden. Det tog hela måndagen.
Tisdagen blev en dagstripp till Potsdam och ett shoppingförsök utan resultat. Onsdagen var museumdag, och det är här det fattas en hel drös med tid. Vi startade på pergamon för att se det viktigaste, ischtar porten bl.a. Tyvärr blev jag väldigt nedstämd av att allt var förstört och stulet från sin ursprungliga plats. Antikens konst är underbar, men den ska vara i den grekiska solen.
Altes museum blev nästa stop med nefretiti som huvudattraktion. Vacker, ja, men allt som får lite extra uppmärksamhet har man så höga förväntningar på att man nästna blir besviken.
Avslutade på Gemäldegalleri, underbar konst men hjärnan hade tvingats utsättas för så mycket intryck under dagen att jag inte riktigt kunde uppskatta de stora mästarna. Nästan dåligt samvete efter att jag traskat förbi en caravaggio och bara har en kommande kaffe och lite avslappnade shopping i huvudet (denna gången gav det resultat).
Så det blir tillbaka en gång till, snart förhoppningsvis, med någon att älska och ge sig i kast med den moderna kosten och allt det underbara jag har missat.

ÖSKG´s konstrunda

På påsken är det tradition att åka till min systers hus på Österlen å kolla lite konst med Pappa när östra skånes konstnärsgilles medlemmar har öppet hus i sina ateljér och hem. I år blv det en tur med Pojken.
Tyvärr hann vi inte med så mycket, givetvis kom vi iväg sent och så hade jag ju lite att uträtta där också(mer om det när jag vet hur det gick...) så det fanns inte så mycket tid till att strö-titta på konsten. Men en snabbrunda i Baskemölla hann vi med, tyvärr inte tjörnedalagården, som är centrum för hela grejen. Vi föll båda för Anna Törnquist vackra båtakvareller och en tur till fotografen PeO Eriksson blev det, främst för att det då blev en mix av både bilar och foto, vilket jag trodde skulle vara uppskattat av mitt sällskap.

Vackra Småland

Måste slå ett slag för småland som kulturlandskap.
Jag har egentligen aldrig sett småland som något speciellt, utöver den natonalistiska känsla jag har till området i egenskap av inbiten smålänning, men nya synvinklar ger nya åsikter och en ännu starkare smålandsnationalism.
Sedan jag begav mig till Linköping har jag vidgat min syn på Småland, det är inte bara värend längre. Det är inte bara skog längre. Småland har allt. Där finns den berömda täta skogen med de små sjöarna, det finns havskust, det finns slätter, hela sveriges natur är representerad i Småland (möjligtvis en viss avsaknad av fjäll).
Men det som för dagen berör mig mest är den fantastiks kultur och historia som finns där. Småland har alltid varit svenskt, har alltid funnits och varit bebott. Jag förstår verkligen varför.De dagar jag inte jobbar i sommar kommer spenderas på kyrkoutflykter och ruinexkursioner i min hemtrakt.

Konsten är för alla, eller?

Göran Hellström, på disajn skriver i ledaren #2 2007 om att konsten har blivit svår att nå, och att det är för många konstmässor i Stockholm. Jag reagerar på en annan sak.
Hellström skriver bland annat om att konstmässorna bara är för gallerister som vill sälja sin konst. Och att man kanske skulle tjäna på att bara ha en konstmässa istället för tre, han föreslår då kulturhuset mitt i stockholm city som lokal för denna ponerade enda konstmässa av flera anledningar. "Många av de fina galleriernas kunder har nämligen aldrig satt sin fot i denna fina byggnad. Så en konstmässa mitt i city skulle verka socialt utjämnaden på samma gång. Konstpubliken får inte vara möta verklig konst, utan även verkligheten."
Menar han att all konstpublik är de med tjock plånbok? Skulle man alltså behöva placera konsten, som i sammanhanget är överklassens intresse, bland vanliga människor? Detta är absolut inte någon kritik mot Hellström ,utan snarare mot att konsten inte ingår i "verkligheten". Jag håller med om att de som har råd att köpa konst "på de fina gallerierna" kanske har lite mer pengar än en vanlig Svensson, men det har väl inte med konstintresset att göra? En konstmässa ska väl vara för alla? Även de som inte har råd att köpa konst? Ta bort överklassstämpeln från konsten och sänk priserna! Ska privatekonomin hålla "verkligheten" utanför kulturen? Är inte det ett sätt att spä på klassklyftorna i samhället?

Cilla Ramnek

Frågan om vad konst egentligen är förblir nog en av de största frågorna inom konstetenskap. I ett inslag i förkväll börjar jag fundera på om pärlplattor kan vara konst.
Svaret blir: JAA! Åter igen så är inget svar definitivt utan undantag. Jag skulle ju inte säga att allt ihopslafsat av pärlor är konst.
Förkväll besöktes idag av Cilla Ramnek, som visade några exempel på sin pärlplattskonst. Och här pratar vi verkligen konst. Underbara mönster och en fantastisk fantasi, att mediet sedan är något vi alla använde på dagis, vad gör det? Vi satt ju och målade med pastell och vattenfärg också, men konst i det medierna ifrågasätts inte.
Ramnek är egentligen textilkonstnär och även de alster jag lyckats se på den korta tid som gått mellan TVinslaget och nu, är också de väldigt vackra. Det är mönster i diverse medier med olika funktioner så som golv, tröjor eller prydnader. Men det som imponerar på mig mest är den fantasin hon måste besitta för att kunna framställa alla dessa mönster.
Jag hoppas verkligen att det dyker upp en utställning nära mig snart...
(hade hemskt gärna haft en bild på något konstverk, men gillar inte att sno bilder på nätet så länkar istället till hennes egen blogg, där man kan njuta http://www.cillaramnek.blogspot.com/)

Z-TV uppmanar till gatukonst

Under några veckor har Z-tv gjort reklam som uppmanar folk att delta i en tävling där man ska skicka in bilder på sin "gatukonst". Är det verkligen rätt av en tv-kanal eller av någon, att uppmana folk att göra olagliga saker?
Jag är hemskt ledsen över att "behöva" tjata om dessa rondelhundar idag igen, men de upprör mig. Nu är det väl inte direkt rondelhundar de uppmanat till, utan att man ska filma när man utför gatukonst med hjälp av spray, dans eller teater, och sedan kanske få sin film visad i tv. (www.ztv.se om du vill se)
Jag skulle bara vilja uppmana till att INTE delta. Det ser tillräckligt tråkigt ut på sveriges vägar ändå, vi behöver inte mer klotter eller galna ungdomar som gör bort sig. Nej tack, Z-tv uppmana folk till vettiga saker istället, plocka upp skräp längs vägarna och resa sig på bussen när gamla behöver sitta. Han man, som högre auktoritet, möjlighet att inspirera eller uppmana folk att göra något, bör man ta sitt ansvar.

Refughunden i Norrhult

Utmed vägarna i Sverige, och för den delen Europa, stöter man numera på nya raser av hundar i cirkulationsplatserna. Dessa "rondellhundar" har jag sett som något försök till omvänd vandalisering. Men då till och med våra konstdocenter uttalar sig i tysk tv om denna "folkkonst" måste jag ifrågasätta min åsikt.
På väg från Växjö till Linköping med buss för ett tag sedan stötte jag på en ny sorts hund längs vägen. Detta var inte en rondellhund, för de kan väl inte klassas som det om de inte står i rondeller? Nej, denna hund stod mitt i vägen, på någon som jag inte kunde se som något annat än en snötäckt refug.
Så är detta då konst? efter mycket funderingar vill jag ändå säga njae. Ursprunget må vara ett konstverk i Linköping, men uppföljningen, och denna gigantiska spridning av fenomenet vill jag nog inte se som konst.
För er som inte kan historien bakom rondellhundar gör jag en snabb resumé av min uppfattning av det: En konstnär ska utsmycka en rondell i Linköping. Konstverket blir en gigantisk stående cirkel med en hund i. Hunden vandaliseras och monteras ner. Någon (jag vet inte om detta är den ursprungliga konstnären eller någon annan "välvillig" person) placerar en hemsnickrad hund i dess ställe. Därefter dyker hemsnickrade hundar upp i rondeller lite varstans och sprids ut i Europa.
Vissa konstvetare tycker att detta är "folkkonst" jag skulle nog hällre se det som en "folkrörelse". Det har spårat ur, och känns som kvalitén på hunden inte spelar någon roll, så länge den får en illegal placering i en rondell. Placeringen blir konstverket (vilket i och för sig är ett ganska vanligt fenomen)
Åter till refughunden i Norrhult. För det första, var denna hund inte avancerat gjord, den var enligt mig inte estetiskt tilltalande, och den stod inte i en rondell. Säg mig då vad meningen är... om orten är så liten att det inte finns rondeller - gör inga hundar, och framförallt placera inte ut dem! Själva idén med rondellhundar är att de ska stå i rondeller!
Egentligen är det väl bara ett sätt att göra sig sedd, eller kunna säga till sina coola polare att man faktiskt har satt ut en hund i kylan, lämnad till sitt öde, att beslagtas av polisen.
well, mission completed. Här fick du nu din uppmärksamhet, Norrhultssnickare.
Jag såg även en busskurshund PÅ en busskur i Växjö i helgen. Den är inte värd mer kommentarer än så här...

Yrkesval

Varför måste jag veta nu, vad jag vill göra om tretio år? Hur skulle det finnas en möjlighet att veta det när man börjar gymnasiet om man inte vet det när man är 24?
Jag, som filosofisk, romantisk fisk är ständigt på jakt efter det perfekta, roligaste och mest tillfredställande jag kan få - vad det gäller allt. Därmed får jag aldrig något gjort. Jag påbörjar saker och sedan lägger jag ner, för då kommer jag på något annat som skulle vara jättekul att fördriva tiden med.
I kontrast till detta står oxen, eller Mamma, jordnära, visa, ekonommamma. Man måste jobba för att överleva, om man sen trivs med jobbet är en annan sak.
Vad ska man lägga sitt liv på? Alla val jag gör nu, kommer bli avgörande för hela livet. Då skulle det vara ganska trevligt att kunna nöja sig med mindre, eller i alla fall vad man kan få. Och inte konstant vara på jakt efter det bästa.
Jag får helt enkelt läsa alla kurser jag tycker är kul, slappa framför TVn och leva på studiebidrag de fyra åren jag har kvar. Sedan kan jag söka jobb på en vårdcentral. Allt man behöver kunna där är att säga ”vi kan inte hitta något nu, men om det blir värre så får du komma tillbaka så skriver vi en remiss".

Gott nytt vår!

Välkommen till ett nytt vår och en ny blogg.
Nystart. Våren kom till slut. Sol och (en viss) värme. Tänkte börja den nya delen av året med att skapa en blogg. Tycker ofta efter föreläsningar och gruppdiskussioner att jag har så mycket tankar, dessvärre tänker jag inte tillräckligt snabbt för att säga dem på plats. Så nu skapar jag ett eget ställe där jag kan utrycka tankar och funderingar som dyker upp och kanske hinner de bearbetas lite innan jag slänger ur mig dem.