Ont om tid

Fast man under ett halvårs tid har vetat att det kommer att bli mycket att göra de sista veckorna i skolan hamnar man ändå i total stress. När blir man vuxen nog att inte hamna där? Måste man ge det lite tid?

Två semninarer, uppsatsopponering, hemtenta, konfirmation, examen...det enda jag vill ha just nu är tid. Mer tid till att göra ingenting. Nu använder jag den tid jag har till att göra ingenting, och då blir det inte mycket över till det som måste bli gjort. Frågan är, om jag hade haft mer tid om jag använt den tid jag har effektivt. Men tyvärr har jag inte tid att utvecka den tankegången utan måste nog ge mig på min bokhög. Pappa sa precis "du är duktig gumman", jag undrar vad han fick det ifrån, men det känns bra, och blev ju faktiskt en liten push till att leva upp till den förestälnningen.

Andra chansen

Har givit konstvetartanken en andra chans. Det går inte att ge upp så lätt. Ibland måste man bita ihop för att få saker som egentligen inte är koherrenta att fungera ihop.
Jag ifrågasätter allstå min roll som blivande konstvetare bara för att jag inte håller med andra konstvetare och estetiker i alla frågor. För att jag rent ut sagt tycker att det bara är överdrivet tjafs för att vara lite speciell. Men det behövs någon som kan ta på sig att stå på den andra sidan. Som inte (för att citera en vis man) tycker att "skitkonst" är bra. Sedan är det ju upp till var och en vad man tycker är bra, men jag börjar ändå komma överens med mig själv om var jag står. Och det känns bra.

TVM

Det finns en värld som jag far till ibland. Där själen får plats i sinnenas land. Följ mig och se, hur vackert där är. Fjällvärldens vidd, skogar och skär .

Men nu är det allt för länge sedan jag var i den världen. Den verkar ta slut när man skaffar ett liv efter gymnasiet. Bara några få har kraft nog att återkomma då och då. Jag var svag. Men idag, i sann carpe diem-anda, längtar jag tillbaka. Kanske som en flykt från vuxenvärldens måsten och grubblerier. Hur som helst är planer på en återförening igång och det kanske blir en utflykt i de underbara smålandsskogarna till sommaren. Jag vet inte varför detta mörka, stängda, regniga och kalla landskap tilltalar mig så mycket. Östgötaslätten har inte samma möjlighet att beröra. Får jag bara till en skidresa i år med får jag tillbaka allt jag saknar. Andra saker kommer försvinna för alltid.

Att vara eller inte vara konst(vetare)

B-kursen i konst ger upphov till alldeles för mycket filosofiska funderingar, som gör att jag ifrågasätter både vad som är konst, och mig själv som blivande konstvetare.
Alla de stora namnen verkar ha en väldigt bred och öppen syn på vad konst är. En sådan sak som att jag inte vill acceptera de alldeles för vida svägningarna gör att jag undrar om jag verkligen är rätt ute. För man vara så instängd och fast i sina principer på en filosofisk utbildning? Man måste på något sätt anse att preformance och videokonst är konst, "de stora namnen" verkar förutsätta det.
Jag vill ha en genomtänkt idé, talang och något estetiskt (enligt vem?!?) för att se något som konst. Nu ska jag inte snöa in på den här lilla frågan och tänkte istället definiera meningen med livet och var universum tar slut...
Eller...säg till till när ni har svaret istället.