Kulturjobb

Ett stående 'skämt' i klassen är att vi valt fel utbildning. Den leder ingenstans och man får inga jobb.
När man säger att man läser kulturvetenskap kan man räkna med att nästa replik i ordväxlingen kommer att bli "jaha, vad blir man då". Om man vågar svarar man "arbetslös".
Jag pratade med en i klassen som sa att kulturarbetare var den yrkesgrupp med näst störst arbetslöshet. Det är konstigt att det ska vara så svårt att få bevara vårt kulturarv, det är nästan så man blir arg. Hur som helst har jag fått jobb!
Hej fallera!

Hopp fallera

Jag satt och skrev på en uppgift till skolan. Rätt vad det är slänger svenska akademin en intressant paradox på mig.
En uppgift i historian som jag börjat med i god tid, och faktiskt gjort färdigt hela tre dagar innan jag måste, skulle finslipas en sista gång. Jag hade skrivit att ett visst resonemang "i princip fallerar". Jag vet att man inte ska använda ord man inte helt förstår, men jag kände mig ganska säker, dock var jag lite osäker på stavningen, och om det skulle betyda något annat om jag stavat fel, så jag beslutade mig för att vara på den säkra sidan och slå upp det i saol. Så här stod det:

1.fallera [-ra´] interj. hej; f. som uttryck för glädje el. livslust o.d
2.fallera [-e´-] v. -de fattas, fela; slå fel m.m

Är det inte ganska intressant att ett och samma ord kan ge uttryck för något som är både bra och dåligt. Det är ju som om hela ordet fallerar.

Svaret

Mitt prepositionsproblem löste sig idag.
Jag satt på biblioteket och läste en bok. I den fanns ett kapitel som hette "målningar på väggar och i tak".
Så var det med den saken.

Möblerings- och prepositionsproblem

Jag satt och läste om barock och rokokomöbler idag. Spännande intressant nyttigt och tråkigt för man måste. Som vanligt helt enkelt. Hur som helst började jag fundera på inredning. det var ju inte så konstigt, sett till att det var möbler jag läste om i sju timmar.
När man förlorar någon leder det även till att man får något. Arvegods. Så jag funderar på hur jag ska ta hand om saker jag tycker om för att de är gamla, historiska och vandrat genom släkten, och dels för att jag faktiskt tycker om dem, nu när jag kan lite om dem. Jag kan inte se dem i ett modernt hem som jag vill ha men jag kan verkligen inte se dem i någon utomsläktings hem eller ve och fasa, i ett förråd tills de blir moderna igen, vilket de visserligen enligt tradition borde bli inom 200 år.
Jag har ju dock samlat på mig alla handukar med själ. Det vill säga med broderande initialer från mina förfäder. Varför kan jag inte ha ett hem med själ då? Så jag rensade ut allt nytt och minimalistiskt ur mina framtida inredningstankar och helt plötsligt såg jag rokokostolar längs väggarna i ett vitt rum, med slipat trägolv och vitmålat trätak, med glest mellan brädorna och en barock-inspirerad takmålning. Jag undrar vem som ska göra den.
Nästkommande fundering var angående huruvida takmålningen är på ett vitt trätak. Om den är på, borde den vara på ovansidan och alltså inte synas. Den kan ju inte vara under taket. undet taket skulle ju vara bakom plankorna och alltså på samma plats som nyss var på, eller vänds allt upp och ner när det handlar om ett tak.För inte kan väl målningen vara i taket?

Värsta essemessen.

Jag roade mig genom att skicka ett sms idag Antar att det bara är jag som tycker att det är kul, men jag skrattade högt för mig själv.
Ursprunget till sms:et var för att jag behövde meddela mina helgplaner men när jag började skriva satt det kvar spår från vad jag läst under dagen i mitt språkbruk.

"Härmed meddelas om kvarvarande i Linköping under morgondagen. Undertecknad kan således inte stå till tjänst vid tidpunkten, men ämnar ägna hela lördagen till, för resan, avsett ändamål om det behövs. Hälsa berörda parter. /din svägerska som ägnat dagen åt akademisk litteratur skriven år 1927."

Saknad

Jag blir anfallen av saknaden ibland. Helt oväntat oftast. Konstigt nog på förmiddagarna, när jag egentligen är en 'ledsen på kvällen-människa'.
Jag vill gråta varje dag. Går det aldrig över? Det blir så tungt ibland. Så tomt ibland. Trots att jag har människor omkring mig, trots att jag bara har förlorat en, är jag ändå ensammast i världen ibland.
När jag tar på mig hans halsband bränner det i hela bröstet, det är som att smycket skriker till mig att det vill tillbaka till sin rättmätiga ägare, det saknar honom. Tyvärr får det nöja sig med mig numera. Det får jag också göra.