Idiotisk kollektivtrafik

Här om veckan fick jag knappt åka med bussen, för jag ville inte betala 33 kronor för en undgomsbiljett.
Snabb historik: Östgötatrafiken har haft problem med att ha kontanter på bussen, tydligen skapar dessa många råntilllfällen och hot, en allmänt osäker arbetsmiljö. Detta har man försökt lösa på olika sätt. bl.a att ha kontantförbud efter ett visst klockslag så att kvällarna blir lite säkrare.
Ny idiotisk lösning: De lägger på en kontantavgift på 20 kr. Vill man då köpa en ungdomsbiljett betalar man 13+20. Åker man på vuxenbiljett är det 20+20 som gäller. Och ska man ladda sitt busskort kostar det dubbelt. Alltså: ladda med 100 - betala hundra...
Det är tänkt att man ska ladda sina busskort på försäljningställen eller köpa sms biljetter.
Det jag inte förstår riktigt, är hur högre kontantpriser ska ge mindre kontanter. Det borde ju logiskt sätt bli mer. Även om många, så som jag, avskräcks och köper sms-biljett istället, så ökar ju varje kvarvarande kontantkund kassan mycket mer.
Detta är bara bökigt för alla. Varför inte införa cash-guard eller en bsskortläsare som tar visa och mastercard? Någon bättre lösning måste finnas.
Jag önskar att jag inte var så lat, då hade jag sluppit sponsra östgötatrafikens idiotsystem.

En man funderar

Det var hans tur att transportera sig i helgen som gick.
När man kör, när man har lyxen att ha en bil, kör man via jönköping. Där går E4 en lång bit längs med Vättern. Detta satte igång tankar om att vatten anses vara speciellt. Att alla tycker det är vackert med vatten, att man ska "gå längs vattnet" och att det är fint att bo nära osv. Man deklarerar till och med för sjö eller havsutsikt från sitt hus.
Männsikan består av stor del till vatten. Skulle detta vara sökandet tillbaka till ursprunget eller kanske kärlek till sig själv?
Jag undrar bara: "av jord är du kommen..."?

Kärlekspendlande

Det har fallit sig så att jag och min kärlek inte bor på samma ort, inte heller har jag mina föräldrar inom en dagsturs eller en söndagsmiddags avstånd.
De här avstånden leder till att jag reser ganska mycket mellan tre städer, de ligger visserligen så att de bildar en näst intill liksidig trekant, om man ritar sträck mellan dem, så som de viktigaste platserna i köket (spis, kyl och diskbänk) skulle vara placerade i det funktionalistiska köket. Detta för att det skulle vara smidigt att förflytta sig mellan dem. Trots denna konstnärliga parallell innebär den här triangeln ett smärre logistikproblem, då avstånden ju inte är som i det funktionalistiska idealköket utan varje sträcka rör sig om uppåt 20 mil.
Det finns inga direkttåg och bussarna tar 4 timmar. Därav är det ett väldigt gnäll, pust och stön när dessa resor ska genomföras. Det handlar om att boka biljetter (på SJs fruktansvärt ofunktionalistiska hemsida), packa, ta sig med buss eller spårvagn till och från tåg, beställa sms-biljetter till dessa färdmedel, byta tåg, släpa på väskor och det faktum att jag inte trott att jag behövt ha med mig en viss sak och lämnat det hemma (eller borta).
Det enda jag tänker på när jag väl sitter på tåget är dock hur fruktansvärt vackert sverige är. Jag vet att jag nämnt det förr, men jag får inte nog. Inom min resväg finns allt, och det enda jag saknar är fjäll. Allt pust och stön är borta när man susar över östgötaslätten eller förbi skogssjöarna i småland. Dessutom trollbinds jag ännu mer av naturen när jag upptäcker att allt ser annorlunda ut, men ändå vackert, i den nya delen av landet, som faktiskt inkluderar en havskust. Väl på resande fot sitter jag bara och njuter av vetskapen att jag faktiskt bor här, att allt detta vackra finns i min triangel.

Hellström på Liseberg

Jag, och antagligen ingen jag känner, skulle aldrig kunna tro att dagen då jag skriver en 'recension' av en Håkan Hellström spelning skulle komma. Men det gjorde den.
Givetvis gick jag inte dit av helt fri vilja utanför att någon annan ville. Men jag hade nog kommit undan utan problem. Jag står nämligen fast vid att Hellström borde hålla sig till att vara textförfattare och låta någon annan framföra sångerna. Låt gå för att han sjunger sina låtar själv, de är ju hans, men när han förstör gamla trevliga klassiker gör det ont i hjärtat. Dock får man ge en eloge för att en känd 'artist' framhäver dessa låtar och kanske förlänger dess levnadstid då den nya/våran/kommande generationer antagligen kommer att låta dessa förfalla.
En konsert är dessutom mycket bättre om man kan låtarna, och som det kanske framgår så tillhör detta inte något jag gärna lyssnar på och därav inte kan repertoaren.
Hur som helst låter ju alla mindre bra live, så själva framträdandet var inte så dåligt, jag tror till och med att det skulle vara kul att se Håkan och Sven-Bertil (läs inte med för stort allvar) för då kan man ju de gamla taubevisorna i alla fall.

Sjödrama i Växjö

Under ett besök hos mamma beslutar vi oss för att ta en kall höstpromenad. Vi ser ett gäng folk som står och tittar på en helikopter och får efter en stund veta att en båt har gått under denna natt.
Tydligen hade båten, med fem i besättningen, gått på grund och sedan försvunnit i djupet vid 3-tiden. Runt sju på morgonen hittade man fyra av de fem och den helikopter vi tittade på letade alltså efter den femte. Redan då, på förmiddagen, kändes det som att oavsett när de hittade honom skulle det vara för sent. Mer än ett dygn senare är han fortfarande försvunnen. Så vitt jag vet.
Det är konstigt hur ett sådant drama kan utvecklas i en sådan liten och lugn sjö. Även i de lugnaste vatten...
På andra sidan ligger sjön spegelblank, det glittrar oändligt vackert på ytan. Hav och sjö, har alltid varit min stora passion, och jag kan inte riktigt slita blicken från detta vackra lugna vatten som antagligen har tagit ett liv i natt.
http://www.smp.se/article/864517_101-0-0-0

The sound of silence

Det kväll, TVn är avstängd och tänderna borstade.
Jag har planerat att lägga mig. Det är tyst i lägenheten. Jag har borstat tänderna, ska bara ta bort överkastet, dra ner persiennerna och stänga av datorn. Med största sannolikhet blir det ett avsnitt av sex and the city från sängen. En mysig nervarvningsrutin jag har infört, och som går att ta upp igen nu när trean äntligen börjat sända serien från början igen.
I denna tystnad, som uppstår när kylskåpet slutar surra och det egentligen inte finns något annat som kan låta i lägenheten, konstaterar jag att jag kan höra grannens toalettbesök.
Jag hoppas långt in i benmärgen att min granne alltid har mp3-spelare på sig.

Louvren

Förra hösten, var jag och min karl i Paris. Jag hade ingen blogg då, men jag tycker inte att jag har rätt att beröva er på ett inlägg om ett av världens mest kända museum för den sakens skull.


Louvren är gigantiskt. Det finns inte en chans att hinna med allt på en dag. knappt två. definitivt inte om man ska hinna se något av mästerverken mer än två sekunder. Så det gäller att välja vad man vill titta på. Och det viste jag ju självklart redan innan. Nej. Det jag visste att jag måste se var självklart Mona Lisa och grand gallerie. Resten av önskemålen är inte av samma klass, dock måste jag säga att de är bättre.



Bakom (eller framför) en stor klunga folk, innanför en säkerhetsannordning hänger en liten tavla på en dam. Det känns helt meningslöst. I den folkmängden går det inte att få något begrepp om bilden. Bara att konstatera att "nu har jag sett den" och "den är inte alls så liten som alla säger". (man får inte fotografera henne, därav ingen bild.)




Ett par evigheter och många verk senare börjar vi försöka att bege oss till nästa flygel där jag vill se på Holländskt måleri, mest för jag tror att jag ska känna igen mycket. Dock är jag lite deppig över att jag inte hittat David. Lyckligvis hittar vi inte ut ur detta vimmel av gångar, salar och rum. Driven av hunger hittar vi dock en väg genom ett rött rum och där susar vi förbi dem. En efter en hänger de stora vackra verken. Och här snackar vi storlek. Jag går fram till horatiernas ed, och ryser av hur realistiskt det är. man ser blodådrorna i vaderna och tror att man kan skära sig på svärden.

Jacques-Louis David - horatiernas ed.

I den holländska flygen var det inte lika mycket välkänt, och inte lika mycket folk. Frågan är om det beror på att Sauniere i da vinci-koden inte mördas i denna del av byggnaden eller för att denna typ av konst inte intresserar turisten, som väl hemma ska kunna säga. "jag såg iallafall Mona Lisa, och den var jätteliten".

En tavla fångade i alla fall min uppmärksamhet. Vi har nämligen haft den uppe på en föreläsning där vi noga gått igenom propotionerna och hur konstnären och mannen på bilden fifflar med sanningen för att få oss att 'tro' att han är en mäktig man.

Van Dyck - charles I
och jag, som studerar skarvarna i pannån.