Kärlekspendlande

Det har fallit sig så att jag och min kärlek inte bor på samma ort, inte heller har jag mina föräldrar inom en dagsturs eller en söndagsmiddags avstånd.
De här avstånden leder till att jag reser ganska mycket mellan tre städer, de ligger visserligen så att de bildar en näst intill liksidig trekant, om man ritar sträck mellan dem, så som de viktigaste platserna i köket (spis, kyl och diskbänk) skulle vara placerade i det funktionalistiska köket. Detta för att det skulle vara smidigt att förflytta sig mellan dem. Trots denna konstnärliga parallell innebär den här triangeln ett smärre logistikproblem, då avstånden ju inte är som i det funktionalistiska idealköket utan varje sträcka rör sig om uppåt 20 mil.
Det finns inga direkttåg och bussarna tar 4 timmar. Därav är det ett väldigt gnäll, pust och stön när dessa resor ska genomföras. Det handlar om att boka biljetter (på SJs fruktansvärt ofunktionalistiska hemsida), packa, ta sig med buss eller spårvagn till och från tåg, beställa sms-biljetter till dessa färdmedel, byta tåg, släpa på väskor och det faktum att jag inte trott att jag behövt ha med mig en viss sak och lämnat det hemma (eller borta).
Det enda jag tänker på när jag väl sitter på tåget är dock hur fruktansvärt vackert sverige är. Jag vet att jag nämnt det förr, men jag får inte nog. Inom min resväg finns allt, och det enda jag saknar är fjäll. Allt pust och stön är borta när man susar över östgötaslätten eller förbi skogssjöarna i småland. Dessutom trollbinds jag ännu mer av naturen när jag upptäcker att allt ser annorlunda ut, men ändå vackert, i den nya delen av landet, som faktiskt inkluderar en havskust. Väl på resande fot sitter jag bara och njuter av vetskapen att jag faktiskt bor här, att allt detta vackra finns i min triangel.