Hur är det?

Ibland är enkla saker så svåra att ta itu med. Även om det inte är något speciellt kan de får konsekvenser man inte orkar med.
Idag var jag på en föreläsning. På samma föreläsning var en kille jag borde sagt mer än "hej" till.
Sådana personer som man borde säga mer än hej till, men inte behöver prata sönder sig med brukar det fungera alldeles utmärkt att säga "hur är det?" till. Nu är det bara så att en hur-är-det-fråga brukar komma tillbaka som en boomerang.
Om det är något jag har riktigt svårt med just nu är det att svara på frågan "hur är det?". Inte direkt för att jag inte vet hur det är. Utan snarare för att jag inte kan svara "bra" utan att ljuga, och inte heller "dåligt" då man genast måste svara på följdfrågor. Och följdfrågorna är ännu svårare att hantera.

ursäkta röran

Jag är medveten om att jag skriver väldigt många nedstämda inlägg, men tyvärr är det så mitt liv är just nu. Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig på världsliga saker, och ännu mindre på konst och kultur. Jag får väl hävda att detta är konsten att leva.

"Jul"-"lov"

Dagens tenta är över och det som hette jullov förr i tiden, börjar nu med mer jobb än någonsin.
Höstens påfrestningar har resulterat i att jag ligger ofantligt mycket efter. Näst sorgearbete har tentaplugg fått prioriterats. Det är tentor som hänger efter sedan tidigare och jag ville verkligen klara dem. Så nu ligger denna terminens c-uppsats och ytterligare en uppgift kvar för att lämnas in nästa termin som i sig innehåller en B-uppsats. Därför tror jag att jag ska lägga lite krut på studier i jul innan nästa termin börjar. Annars blir det nog ingen kulturvetare av mig till sommaren.
Jul föresten. Det blir nog ingen jul i år. Julen är ju tradition (och mycket, mycket mer, men i stundens sinnestillstånd är det viktigast), och den är inte möjlig att hålla sig till i år.

Misslyckad avslappning

Jag brukar se på sex and the city innan jag somnar, om man har en sån där dag när man kommer i säng sent.
Igår var det inte så lyckat.
Det råkade nämligen vara det avsnittet då Mirandas mamma går bort och vännerna går på begravningen. Det kunde inte vara mer 'passande'.

Avidentifierad kyrka

Jag såg en bild på facebook som föreställde ett kyrktorn. Det ledde till att jag med en gång började fundera över de fina gotiska fönstren och ville se mer av kyrkan.
När jag väl släppte bilden och skulle se efter vad det var för kyrka, fanns inte det utskrivet. Vilken katastrof. Det kändes lika illa som att inte skriva en persons namn om man har bild på en sådan istället. Man kan väl inte avidentifiera något bara för att det är en kyrka? Tänk om jag vill gå och titta på den, tänk om jag uppskattar din bild, men inte har någon verklighet att placera den i. Ett foto är inte expressionistiskt, här finns en verklighet att förankra bilden i, och jag vill ha den.
Om ni inte redan har märkt det är jag ganska besatt av kyrkor. Jag hade antagligen inte brytt mig så mycket om det varit ett sekulär byggnad.
Nu ska jag fokusera på annat, jag har nämligen en tenta idag. Och den handlar om allt annat än kyrkor.

Fallande träd

Jag älskar symboler, och råkade se mig själv som ett träd. Givetvis spårar alla tankar ut förr eller senare.
Ett träd har rötter. Det är dem som ger näring och som hjälper trädet att stå stadigt.
En människa har rötter, hennes två föräldrar. Vidare kan man föreställa sig stammen som en bas för bladverket. Stammen skulle man kunna se som de upplevelser och människor man träffar i livet och som därmed formar personen, och bladverket är personens egen blommning. Utan rot och stam kan inte bladen utvecklas.
Om man tar bort halva roten då?
Det är väl inte så konstigt att mina blad inte är gröna, och det är klart att det blir lite svajigt utan en rot...

Förlorad identitet

Idag när jag åkte hem med min bror och hans familj funderade jag på hur man alltid anpassar sin egen och andras identiteter efter någon annan.
Om jag bara tar ovanstående mening som exempel är han "min bror" de andra är "hans familj". Man är alltid någons dotter, någons flickvän, någons kompis, någons mor, någons kusin... och så vidare, man är givetvis inte allt av det, utan en eller ett par åt gången.
Denna veckan har jag varit "en anhörig", "en av de sörjande" och "en efterlevande". När blir jag mig själv igen? Jag kommer nog aldrig bli densamma. Jag kommer alltid speglas av att jag är "en sörjande anhörig" nu, och jag kommer att tappa etiketten "hans dotter".