Vilken är din kultursida?

Jag satt och läste ett test i en av de stora kvällstidningarna kultursidor om vilken kulturtyp man var. Jag gissade att jag var kulturkonservativ.
Jag har ju en del åsikter om att viss så kallad "konst" inte är konst. Och i det känner jag mig lite ... vad ska man säga.. trånsynt. Man jag kan ändå inte riktigt öppna upp mig för det än. Jag är nog inte helt formad i mina konsttankar. Dock måste jag påpeka att jag har funderat på det mycket. Så pass mycket att jag faktiskt själv kommit fram till vad JAG anser att konst är. Och att jag accepterar att det finns andra tankar om det, samt att jag respekterar att andra ha de tankarna. Dock är jag kristisk mot de som inte reflekterat över det utan bara tagit ett parti.
Hur som helst trodde jag på dessa grunder att jag var konservativ i kulturtankarna. Det var jag väl till viss del med. Men som jag skrattade när jag läste det i lunchrummet på jobbet, har jag aldrig gjort där tidigare. Det var riktigt roliga frågor och ännu roligare svarsalternativ, men det roligaste var ändå analyserna av vilka svar man valde.
Fram till sista frågan. "hur analyserar du sex and the city". Där slutade jag skratta. Det bör inte blandas in där. Konst är konst, Underhållning är underhållning, Feminism är femin.. ja något som inte hör hemma i denna bloggen, och Sex and the city är sex and the city. kasta inte skit på det, och använd inte ordet feminism i samma mening. Som jag just insåg att jag gjorde.

Att hålla på sanningen

Jag trivs ganska bra i Göteborg, trots att jag kanske klagar lite på bristen av det sociala, eftersom jag faktiskt inte har någon annan än min sambo att umgås med.
Utöver detta är allt bra. Jättemysig lägenhet, i mysigt område, trevlig stad och mitt första intryck att göteborgare är ganska otrevliga börjar långsamt tyna ut (blommar så klart upp så fort någon stöter till mig, men är annars ganska ok), även om jobbet är trist så drar det in så man klarar livhanken, det andra jobbet kan ta mig framåt, nya möjligheter dyker upp, uppsatsen går framåt, och trots att jag inför jul ogillar den kraftigt, vet jag att vi snart kommit så långt fram på året att det bara är några dagar kvar och då brukar julen bli mysig. Dock irriterar jag med makalöst mycket på alla som advetpyntar innan den kommande helgen och första advent.
Men det är en sak jag ogillar med att bo i Göteborg, och det är något alla tydligen vet, men ingen har brytt sig om att säga till mig. Så det kom som lite av en chock när jag fattade att det aldrig snöar här. Jag vill ha snö. Informera om sådant på bostadsbolagens hemsida. En liten kryssruta när man fyller ansökningsformuläret skulle funka. "Jag är medveten om att det inte snöar i Göteborg och att alla vintrar jag är bosatt på ovan nämnda ort kommer att bli förstörda på grund av detta."

Träningsfas: inga ursäkter

Så där ja! Äntligen har jag kommit igång så pass med träningen att jag håller mig till vad jag planerat oavsett vad. Nåja, nästa allt i alla fall.
Jag har hittat ett schema som ska få mig att klara springa en mil. eller 60 minuter. Det följer jag mycket duktigt. Jag springer på löpband och längs gatorna, upp och ner i backarna, det går jättebra, och inget hindrar mig. Gick ut fast det var regn i söndags och igår när jag kom till gymmet upptäckte jag att jag saknade något för att kunna springa, men inte ens det hindra mig. Så nu känner jag mig duktig.

Inte mycket till konst i den här bloggen längre.

World tour of Skåne

Istället för att plugga finns så mycket annat man kan göra. Här om dagen tittade vi lite på Johan Glantz-world tour of skåne. En grej slog allt, med tanke på att jag sällan skrattar högt, framförallt framför tvn, och jag nu låg dubbelvikt och tjöt.
Det var nämligen ett inslag där Johan hade lyckats inkludera allt jag sysslar med just nu. Till att börja med perception, hur man ser på saker och hur man sätter namn på dem, detta handlar min uppsats om. Att han sedan tog urmänniskor som exempel på att inte kunna sätt ord på olika föremål, historia, som min utbildning och det min framtid kommer att handla om. Slutligen placerade han dem i en butik, som jag ju jobbar i. Egentligen var den riktigt dålig, och det roligaste var att han också kom till denna insikten.

Klockan är halv åtta och jag måste plugga lite innan jobbet.

Jobb x3

Jag vill bara säga till alla ni två som läser min blogg, att om ni saknar inlägg beror det delvis på att jag jobbar. Jag fick dessutom ett nytt jobb idag. Så det är Uppsats, (två månader) gammalt jobb och nytt jobb, i den ordningen som gäller just nu. Jag längtar tills jag kan prioritera om till: nytt jobb och kanske ett annat nytt jobb eller en ny skola, och så FRITID.

21 Oktober

Igår var det den 21 Oktober. Den dagen fyller vår kärlek år.
I år fyllde den sju år.
Vi firade det med en vinbärs- och chokladmoussebakelse efter träningen. Grattis älskling.

Äldre dam som precis handlat i min kassa: Brukar ni inte ha en mjölk som heter mellanfil, som inte är smaksatt?

Jag: jo, det tror jag att vi har.

Sedan var jag tvungen att gå iväg för jag kunde inte hålla mig för skratt.

15 hp

Granarna skjuter kanske nya skott ändå. Igår blommade 15 hp upp på studieresultatlistan på studentportalen. Då log älgen. Nu traskar jag vidare in i uppsats-snåret.

Älgjakt

Älgen satt och log, i en sönderskjuten skog.
Det kändes träffande när jag hörde ovanstående idag. Jag kan inte förklara varför. Jag vet inte om jag är älgen eller skogen, och vad som i så fall är det andra. En hypotes är att den sönderskjutna skogen skulle vara mitt liv, men jag ler inte.
På något sätt går man vidare när allt annat faller. Kanske man man le så småningom. När skogen återhämtar sig och granarna skjuter nya skott.

Flyga drake

Har suttit här och skrivit ett långt inlägg som blommade upp utifrån boken flyga drake. Man jag hade inte kraft att publicera det. Sparar det på datorn så kanske tiden mognar så småningom. Än så länge vill jag bara säga: rök inte, lek inte med döden.

Sätter etiketten "vardag" på detta inlägg, men skulle vilja lägga till ett "tyvärr" efter.

Nygammalt jobb

Jag har ett nytt jobb, eller ett gammalt jobb igen.
Det tog två dagar att fixa det. En rekryteringsmässa, ett telefonsamtal, ett möte som jag ansåg vara ett "lämna in mitt CV" och som butikschefen tyckte var en intervju. Och ett par års erfarenhet från samma butikskedja. Så imorgon börjar jag mitt nya jobb igen. Eller något åt det hållet.

Tvättdag

Idag snackade jag med en granne som inte var så haj på teknik, men som spelade folkmusik trots att hon tidigare bara tyckt om klassisk musik, och hon hänger sina lakan halvt dubbelvikta i torkskåpet.
Det här samtalet fortlöpte i ca två-tre minuter, ägde rum i våran tvättstuga som hon kom in i när jag försökte torka lite saker trots att torktummlaren precis stängt av sig själv och börjat lukta brännt. Hon behövde hjälp att bränna en skiva. Jag tror inte jag var till så stor hjälp, men hon tyckte jag var ung och borde klara av det där. Hon avslutade i alla fall med att "det var trevligt att få fråga"...
Efter att jag asat in så mycket jag kunde i torkskåpen tog jag upp resten till lägenheten och fyllde alla stolsryggar med tvätt. Sedan ringde jag fastighetsskötaren. Han är bra. Han kommer snabbt när det är fel på något, gör jobbet halvdant, men kommer snabbt även nästa gång men ringer och klagar på samma sak. Då gör han det lite bättre.

Höstfrukt

Det är helt sjukt vad det är härligt med höst! Kallt och friskt och det luktar äpple överallt!
Jag bor i ett fantastigt litet område med många söta villor och trädgårdar, med fruktträd som lyser rött nu. Tänk vad vackert det blir på våren när allt blommar i vitt. Jag gick förbi en jättestor trädgård idag med ett litet hus i ena änden, inget speciellt. Så lite speciellt att jag inte ens kan dra mig till minnes hur det såg ut när jag funderar på det. Men en stor naken trädgård, med bara grönt gräs och mitt på gräsmattan står ett litet äppelträd. Ett typiskt kalle-anka-träd, som bara finns i serietidningar, smal stam med ett lövverk som ser ut som en stor boll och fullt med stora röda äpplen. Det såg mysigt ut.

Höstträning

Hösten är här! Fantastisk månad! Jag älskar att traska runt i mörket med halsduk och en varm pojkvän att hålla i handen. Första veckan som Göteborgare byggde jag upp en ny vana, att traska hem i mörkret med en varm sambo i handen, på väg från gymmet.
Problemet med att komma igång med träning efter ett mer eller mindre långt uppehåll är att jag, enligt ödets ironi, alltid blir förkyld, precis när det börjar rulla på. Så även nu. Dessutom blev min sambo förkyld, ungefär en inkubationstid efter mig. Konstigt. men nästa vecka är det dags igen. Då räknar jag med att vi är friska.
Det är skönt att jag har en så envis man, läskigt att han lurar med mig på gym, att jag till och med köpte ett par inneskor igår, att han har sådan makt över min fysiksa hälsa. Men jag är bara tacksam, för det är så skönt när det gör ont i hela kroppen.

Min nya träningsinspiration.

Alla svenska älskar mulliga dalkullor?

Jag har inte riktigt ramat in vad jag själv tycker om när det gäller konst, men visst slår hjärtat lite mer när man ser en Caravaggio, David eller DaVinci. Frågan är om det bara beror på namnen, och på att det förutsätts att hjärtat ska slå.
På Nationalmuseum var det Zorn, Josefsson, och Larsson. Jag har i och för sig alltid vetat att jag inte varit någon stor fantast av Larsson, men gillat Zorn en aning. När jag och min vän står och tittar på två av dessa herrars lite större (storleksmässigt) verk, går två spanska turister förbi och småpratar. Jag ville bara stanna dem och säga åt dem, att nu går ni förbi två av Sveriges nationalskatter, två av sveriges största målare, och ni vänder inte ens på huvudet. Sedan slår det mig! Det kanske bara är namnen, målningarna kanske bara är för oss Svenskar som känner till dem. Vad vet Spanjorer om Carl Larsson-livet och Anders Zorns dalkullor. Kanske ska även jag börja titta på det jag tycker om, och inte i första hand läsa på informationsskylten. Men risken är ju att man missar något mästerverk. Eller är det inte det i så fall? Om man inte kan se vad som är det geniala i en målning, är det då bra? Eller är alla mästerverk individuella. Konsten bör ses i betraktarens ögon, inte ur de som valt ut konstens kanons. Är då inte alla mästerverk individuella och konstnärsnamnet borde inte spela någon roll?

Att rusta för krig

På min lediga dag igår var jag på livrustkammaren för att lära mig något nytt, se på Sofia Magdalenas brudklänning, och inte minst uppleva gammla minnen. Det var alltid ett måste att gå dit när jag var i Stockholm med mamma, som barn. Livrustkammaren och "Stor och liten". En tillfällig utställning om krigsbyten satte spår. Föremålen var inte så speciella, men intressanta, det är alltid kul att se historiskt meningsfulla saker. Den politiska aspekten var däremot fantastiskt bra. Den lämnade mig grubblande.

Visst var det en kul känsla att uppleva det där från när man var liten, se kläder som bars av de stora män man står och pratar om på jobbet, men utställningen om krigsbyten berörde lite mer och satte lite extra spår.

Till att börja med var det föremål som olika svenska kungar släpat hem efter krig, mycket stormaktstid. Vapen, hjälmar, turkiska tält, flaggor, böcker, konstverk...osv. I varje rum fanns små skåp där man kunde rösta på olika frågor som var kulturpolitiska (i första hand). I första rummet fanns frågan om allt var tillåtet i krig. Jag hoppas verkligen att de som svarat ja, och kanske, ångrade sig i slutet på utställningen. Sedan kom frågor om ifall sverige ska lämna tillbaka silverbibeln och annat som var intressant att fundera över. Men mest intryck gjorde avslutningen, ett bildspel om nutida krigsbyten, som egentligen handlade om att förstöra varandras kultur. Bombade bibliotek i Sarajevo, sprängda statyer i Kosovo bland annat och en sprängd 1500-talsbro. Tydligen ger man sig på syboler som är viktiga för landet man vill utsätta och glömmer (hoppas jag, för gör man det medvetet är det än mer ofattbart) att så gammal historia binder samman oss. Iran och Irak är bland det första vi Svenskar lär oss om i historia, det är där vi har vårt ursprung. Så de kulturella förnedringarna drabbar mer än bara det krigshärjade landet.

Grekiska bröllop i London

På vissa plan är jag så typiskt tjejig som man kan bli. Det tydligaste är nog mina filmvanor. Romantiska komedier kan jag se hur många gånger som helst (nästan). Ikväll går "Mitt stora feta grekiska bröllop" på tv.
Ikväll sitter jag dock inte bänkad framför filmen, men den är på. Jag flyttpackar lite samtidigt. Första gången jag såg just denna filmen var på bio i London, med Mamma. Vi var ute och gick en kväll och hade inget för oss, så vi gick på bio, och av en slump blev det den filen. Någon dag senare såg vi på Mamma Mia, som ju också handlar om ett grekiskt bröllop, och vi åt på en grekisk restaurang, där jag särskillt minns servitörens mystiskt granskande blick och förvånade uppsyn när jag beställde cola och Mamma vin.

Spökar det på vägen till kunskapens källa?

Jobbet har börjat. Även om jag i flera fall kan mindre än besökarna är det lite roligt att vara auktoritet. Jag lär mig fruktansvärt mycket och en oväntad törst för kunskap har dykt upp. Längtar efter att få dricka ur kunskapens källa (läs: plugga viade på GU).
Mitt behov av att kunna alla kungar är lite knepigt att fylla när jag jag så dålig på att komma ihåg namn och årtal, men somliga börjar falla på plats. Det är riktigt skönt. Svårare än namn är dubbelnamn. och alla har ju det. Drottningarna är värst. Lovisa-Ulrika, Ulrika-Elionora, Nånting-Dorothea. Jag har en enastående förmåga att röra ihop det. Lyckligvis finns det alltid någon som kan nysta upp det. Rikgit rörigt blev det när både mammas och mormors fäder hette Fredrik I.
Annars går det ganska bra, och det är kul. Det bästa är paradvåningen utan besökare, när man stänger för dagen, då kan man titta på allt själv. När man kommer ner för att släcka i källargångarna (som egentligen är bottenvåningen) är det inte lika kul. mörkt kallt och rester av Carl Stures slott. Om det spökar någonstnas är det där. Eller varför skulle det vara det? Om jag var spöke, skulle jag nog hällre vara i paradvåningen. Lägga mig på Sofie Hagmans säng och titta upp på takmålningen. Sängar ser oerhört sköna ut när man inte får röra dem.

Historians slut

Trots all personlig kaos så gav i all fall förra fredagen ett visst lugn i form av avklarade högskolepoäng. jag har nu helt avslutat min historiakurs, och har numera bara kursen från förra teminen kvar att avsluta. Som det känns nu, ska det bli kul att läsa lite konst igen efter sommaren. Då är jag förövrigt sambo i Mölndal.

...och så blev allt pannkaka.

Det var tänkt att det skulle vara lugnt och skönt efter fredagen. Det blev det inte. Upp som en sol och ner som en pannaka, skulle man kunna säga. Imorgon är det fredag igen. På måndag börjar jag jobba dessutom. Nästa lugna stund är beräknad till september, vem ska lämna mig då?

Jag tycker om att skriva, jag ville bara säga det. Just nu har jag dock inte tid. Tentamen imorgon och uppsatsopponering/respondering på fredag. Men sedan ska vi se om jag kanske kan hinna med ett inlägg om ...något.

Rätt buss

Tänk hur länge man väntar på rätt buss. Hur mycket tid man lägger ner på busshållplatser utan att komma någonstans.

Jag hittade rätt buss. Av en slump stod den bara där och väntade, strax ovanför hållplats "KK". Buss nummer 8, till Paradiset.

Observera kontrasten till mitt tidigare inlägg om bussar.

Ikon 4

Stop, jag vill inte se mer.

Jag förstår faktiskt inte.

Gott nytt vår

I år firar jag in våren med en kopp te och uppsatsångest...

...och två vårbilder från linköping. Domkyrkan och S:t Lars kyrka.

Min barndom är skräp?

Det är tungt att se ett halvt liv på en återvinningsstation. Det är tungt att se alla sina leksaker och skolböcker utspridda i brännbartkontainern. Det finns saker som är ännu tyngre att se där.

Det är ingen modebild, det är en bildanalys.

Idag hittade jag den här bilden på Aftonbladet.
"Vårfräsch på en kvart" stod det.
Så nu vet vi det. Att det tar en kvart för Sofi att ta ett steg närmre kameran och le. För någon annan skillnad går väl inte att hitta.

Bottenskrap och medelsvenssons

När man är nere på botten och man vill fortsätta någonstans måste det vända, för längre ner kan man inte gå, då är det bara uppåt som gäller. Tror ni man kan komma ända till toppen?
Jag har visserligen kunnat föreställa mig många fler händelser som kunnat göra tillvaron värre, jag har fortfarande kvar några att förlora och det hade mycket väl kunnat gå ännu sämre med skolan. Nu tycker jag dock att det som hänt ändå med gott samvete kan klassificeras som "botten". Så nu är jag på väg upp igen. Nu hoppas jag bara att jag inte glömt något där nere så jag måste tillbaka och hämta det. Och så undrar jag, om man kommer till "toppen" är det samma sak som gäller då? Att man måste vända? I så fall förstår jag mycket väl vad som menas med den gyllene medelvägen.

Fördömda fördomar

Jag såg nyligen ett avsnitt av sex and the city som handlade om fördomar. Carrie kommer på slutet av avsnittet fram till att de värsta fördomarna man kan ha, är de man har om sig själv.
Jag kom inte fram till samma sak. Dels för att jag inte vågar reflektera över vad jag har för fördomar själv, och dels för att jag antagligen är ganska snabb på att dömma folk i förhand. Mellan raderna här vill jag gärna påpeka att jag känner folk som är ännu snabbare. I vilket fall som helst har jag flertalet gånger fått bevisat för mig att mina fördomar är felaktiga. Inte i den mån att man ofta ser på till exempel klädstil, en viss åsikt, musiksmak eller annat lysa igenom. ofta är det meningen med klädstilen och ett medvetet val av personen i fråga. Inte sällan har jag dock förvånats över att trots denna klädstil (eller livsåskådning), är personen inte alls en plåga att umgås med utan i regel riktigt trevlig, och man har alltid något att diskutera, eftersom man inte delar väsentliga åsikter om livet. Vilket kanske inte gör en till bästa vänner men ändå en trevlig bekantskap. De männsikor jag helst umgås med har dålig musiksmak. Och de tycker garanterat att jag har det med.
Ännu fler gånger har jag förvånats över att människor jag vid första och tredje anblicken tyckt varit intressanta och potensiella vänner, i själva verket varit... tja, inte så intressanta. Dessa är människor som jag identifierar mig med (läs: klär sig ungefär som jag gör), därför tänker jag inte ha några fördomar om mig. För tänk om jag är så där tråkig.

Kulturjobb

Ett stående 'skämt' i klassen är att vi valt fel utbildning. Den leder ingenstans och man får inga jobb.
När man säger att man läser kulturvetenskap kan man räkna med att nästa replik i ordväxlingen kommer att bli "jaha, vad blir man då". Om man vågar svarar man "arbetslös".
Jag pratade med en i klassen som sa att kulturarbetare var den yrkesgrupp med näst störst arbetslöshet. Det är konstigt att det ska vara så svårt att få bevara vårt kulturarv, det är nästan så man blir arg. Hur som helst har jag fått jobb!
Hej fallera!

Hopp fallera

Jag satt och skrev på en uppgift till skolan. Rätt vad det är slänger svenska akademin en intressant paradox på mig.
En uppgift i historian som jag börjat med i god tid, och faktiskt gjort färdigt hela tre dagar innan jag måste, skulle finslipas en sista gång. Jag hade skrivit att ett visst resonemang "i princip fallerar". Jag vet att man inte ska använda ord man inte helt förstår, men jag kände mig ganska säker, dock var jag lite osäker på stavningen, och om det skulle betyda något annat om jag stavat fel, så jag beslutade mig för att vara på den säkra sidan och slå upp det i saol. Så här stod det:

1.fallera [-ra´] interj. hej; f. som uttryck för glädje el. livslust o.d
2.fallera [-e´-] v. -de fattas, fela; slå fel m.m

Är det inte ganska intressant att ett och samma ord kan ge uttryck för något som är både bra och dåligt. Det är ju som om hela ordet fallerar.

Svaret

Mitt prepositionsproblem löste sig idag.
Jag satt på biblioteket och läste en bok. I den fanns ett kapitel som hette "målningar på väggar och i tak".
Så var det med den saken.

Möblerings- och prepositionsproblem

Jag satt och läste om barock och rokokomöbler idag. Spännande intressant nyttigt och tråkigt för man måste. Som vanligt helt enkelt. Hur som helst började jag fundera på inredning. det var ju inte så konstigt, sett till att det var möbler jag läste om i sju timmar.
När man förlorar någon leder det även till att man får något. Arvegods. Så jag funderar på hur jag ska ta hand om saker jag tycker om för att de är gamla, historiska och vandrat genom släkten, och dels för att jag faktiskt tycker om dem, nu när jag kan lite om dem. Jag kan inte se dem i ett modernt hem som jag vill ha men jag kan verkligen inte se dem i någon utomsläktings hem eller ve och fasa, i ett förråd tills de blir moderna igen, vilket de visserligen enligt tradition borde bli inom 200 år.
Jag har ju dock samlat på mig alla handukar med själ. Det vill säga med broderande initialer från mina förfäder. Varför kan jag inte ha ett hem med själ då? Så jag rensade ut allt nytt och minimalistiskt ur mina framtida inredningstankar och helt plötsligt såg jag rokokostolar längs väggarna i ett vitt rum, med slipat trägolv och vitmålat trätak, med glest mellan brädorna och en barock-inspirerad takmålning. Jag undrar vem som ska göra den.
Nästkommande fundering var angående huruvida takmålningen är på ett vitt trätak. Om den är på, borde den vara på ovansidan och alltså inte synas. Den kan ju inte vara under taket. undet taket skulle ju vara bakom plankorna och alltså på samma plats som nyss var på, eller vänds allt upp och ner när det handlar om ett tak.För inte kan väl målningen vara i taket?

Värsta essemessen.

Jag roade mig genom att skicka ett sms idag Antar att det bara är jag som tycker att det är kul, men jag skrattade högt för mig själv.
Ursprunget till sms:et var för att jag behövde meddela mina helgplaner men när jag började skriva satt det kvar spår från vad jag läst under dagen i mitt språkbruk.

"Härmed meddelas om kvarvarande i Linköping under morgondagen. Undertecknad kan således inte stå till tjänst vid tidpunkten, men ämnar ägna hela lördagen till, för resan, avsett ändamål om det behövs. Hälsa berörda parter. /din svägerska som ägnat dagen åt akademisk litteratur skriven år 1927."

Saknad

Jag blir anfallen av saknaden ibland. Helt oväntat oftast. Konstigt nog på förmiddagarna, när jag egentligen är en 'ledsen på kvällen-människa'.
Jag vill gråta varje dag. Går det aldrig över? Det blir så tungt ibland. Så tomt ibland. Trots att jag har människor omkring mig, trots att jag bara har förlorat en, är jag ändå ensammast i världen ibland.
När jag tar på mig hans halsband bränner det i hela bröstet, det är som att smycket skriker till mig att det vill tillbaka till sin rättmätiga ägare, det saknar honom. Tyvärr får det nöja sig med mig numera. Det får jag också göra.

Lokalpatriotism igen

Jag har sagt det förr och jag lär säga det igen. Det är fruktansvärt irriterande att majoriteten av befolkningen här i Linköping tror att jag är från Skåne.
Tydligen så låter allt söder om Kinda som skånska. Ja, med undantag för jönköpingsmål, det är ju väldigt likt göteborska. Jag blir så trött på att alltid tas för skåning, jag har visserligen inget emot skåne, men jag är ju så där lokapatriotisk, och blir lagom upprörd när folk tycker att jag pratar grötigare än jag själv tycker.
Igår på biblioteket satt ett gäng och pratade, det vara några hyllor bort så jag såg dem inte, men bara en röst lät högt nog för att höras (och irritera sig på). Hon var den enda av dem som inte var från östergötland, men hon påstod sig vara halvsmålänning för att hennes pappa kom från Värnamo. (Jag skulle kunna vända mig emot henne redan här, för en sådan kommentar skulle ju betyda att jag inte är småläning alls, och sådant kan man inte acceptera, men jag ska inte påpeka detta...)Samtalet fortsatte och av någon anledning nämdes Växjö, då spetsar jag öronen för att höra vad de tänker säga om detta. Jo: "Växjö?!?! (med ett dömande negativt tonfall) det är ju nästan ända nere i Skåne". Hennes pappa är från värnamo. Jag hoppas han skäms över henne.

Jag ska inte påstå att jag kan höra skillnad på dialekter norr om kinda (och ibland inte söder om heller) men jag förutsätter ju inte att alla är från Lappland.

Inom en vecka var ytterligare en skåne-incident, dock trevligare. Det var en glad och trevlig kvinna som pratade väldigt fort och bytte samtalsämne lika fort som hon tidigare hällt i sig alkoholhaltiga drycker. Hon satte sig jämte(småländska för bredvid) mig på en bänk. Delar av konversationen:
-Hej vill du köpa en alla hjärtans dag teckning? Jag har gjort dem själv?
-Nej tack det är bra så.
-Skånska är en fin dialekt, kommer du från Skåne?
-Nej jag är smålänning.
-Man ska vara rädd om sin dialekt, jag kommer från Sundsvall, men nu bor jag i Motala, ska du inte titta på en teckning iallafall? jag har sålt mycket konst, till och med till läkare, vad jobar du med?
-jag är student.
-Jag är konstnär. Smålänska förstår jag inte. Ska du köpa några tulpaner, de är billiga nu såg jag.
Sedan gick jag ut till tåget.
Jag kan hålla med om att det är viktigt att bevara sin dialekt. Jag gillar dialekter.

Inlfuensa?

Idag är jag seg och har ingen lust till något. Anar en förkylning på gång, eller i värsta fall influensa.
Det är konstigt vad man kan hitta på undanflykter.
Boken jag tvingar mig att läsa till skolan är faktiskt intressant, och det har gått förvånansvärt bra att läsa den. Långsamt så klart. Men det har gått någorlunda. Ändå inbillar jag mig att jag håller på att bli sjuk och åker hem från skolan alldeles för tidigt. Hur som helst handlar boken om borgerliga kvinnor i 17-1800-talets södra sverige. Jag har inte kommit så långt att jag har några åsikter om det än. Men räkna med att det kommer.

Rosa kyrka

Ibland hittar man saker man inte trodde var möjligt. Som vanligt bevisar nya fynd att gamla kunskaper stämmer.
Idag såg jag en fruktansvärt rosa kyrka. Jag förstår inte hur jag med mina kyrktornspejande ögon lyckats missa denna längs en väg jag rest på många gänger, men hur som helst såg jag den nu. Rosa är en fin färg, och kyrkor är mycket vacka, men tillsammans gör de sig inte riktig. Det är lite som Rachels tårta i "vänner" sylt är gott, och kött är gott, men inte så bra tillsammans i en tårta.
Här finns en bild på Slaka kyrka.
När jag letade efter denna på internet, hittade jag flera rosa kyrkor, men de har inte samma chockrosa nyans som Slakas. Så i en viss nyans är rosa hyfsat även på kyrkor. Dock undrar jag hur man tänkt i Slaka.

Måste plugga

I tider då roliga saker blir måsten är det lätt att hitta på andra saker att göra. Så är det utan tvekan nu.
Varför är det så svårt att plugga? Det är just nu riktigt viktigt att jag gör allt jag kan, och definitivt att jag pluggar heltid. Egentligen mer, efter som jag har studier för mer än heltid framför mig. Ändå blir det inte ens åtta timmar om dagen. Jag fattar inte varför jag inte tar mig i kragen och får något gjort när det är så viktigt. Det konstigaste av allt är att hälften av det jag måste göra, faktiskt är kul, men inte blir av bara för att det är 'måsten'. Så irriterande. Varför skriver jag här? Jag ska ju plugga. Fast det är ju lunchtid nu, och så måste jag göra mig färdig för skolan, skicka arbetsansökningar, hitta på fler undanflykter, städa, diska, vattna blommorna... och vad var det mer... hmmm något som hade med den där stora bokhögen framför mig att göra.

Triumf eller nederlag?

Om man genomför något lite sämre än man hade hoppats, men lite bättre än man hade trott, är det då en triumf eller ett nederlag. Är det kanske bara en vanlig handling?

Mamma Mia, here it goes again.

Jag har sett den i London, jag har sett den i Stockholm och i sommar ska jag se den på bio.
Ja det är sant. Mamma Mia ska komma som film i sommar. Det allra konstigaste i hela situationen är att jag inte ens hade en aning om att detta var på gång. Idag såg jag trailern på bio.
Londonmusikalen var väldigt bra, handligen kändes tillverkad utifrån låtarna som i princip var som de ska. Ett och annat ord var ändrat här och där, men det bemöttes bara med skratt från publiken, annars kunde man sjunga med om man ville. Fast tyst för sig själv, annars vore det väl inte så snällt mot skådespelarna.
Stockholmsmusikalen var bra som exakt översättning från den engelska versionen. I och med det, passade inte de svenska låtarna och därför var alla texter omskrivna och bara musiken var Abba, inte låtarna. Min karl tyckte det det var lite buskis över den, det vill jag väl inte hålla med om, men den svenska versionen var inte lika bra. Det var ju det finurliga med handlingen och låtarna som gjorde den engelska så bra.
Nu kommer filmen. Med bland annat Meryl Streep, Pierce Brosnan, Colin Frith och Stellan Skarsgård. Utav trailern att döma, tycker jag den verkar ha samma manus som den engelska musikalversionen. Jag hoppas verkligen att de har det. Visserligen verkar det inte vara någon vidare kvalitet på den, men å andra sidan. vad gör det?
Det ska i alla fall bli kul att se!
Vad säger du älskling? Lite brittisk buskis b-film, jag bjuder!

Tror ni mig inte? Titta själv!

Gammal bok

En gammal bok som källa till en skoluppgift kan vara både bra och dåligt. Dels får man dra på smilbanden några gånger och dels har den en helt annan syn på historien. Dessutom ser jag dem som en del av historien.

Jag skrev ett inlägg om en bok från 1927, fylld av stämplar, för någon dag sedan. I torsdags, när jag hade en riktigt bra pluggdag, kom jag igång med att läsa den. Det var intressant läsning.

Till att börja med är det riktigt kul att läsa böcker som har ett gammalt språk. Även om man hakar upp sig ibland för att man måste fundera på vad det står, är ju ändå spårket en del av historien och vårt arv från tidigare generationer. Dialekter har i och för sig alltid intresserat mig, kanske är det därför jag tycker det är intressant med gammal svenska med.

För det andra avslutas boken med empiren, och ett par rader om att där tar möbelstilarnas historia slut (och det är väl i och för sig inget konstigt med det, när boken är så gammal). Men författaren säger också att därefter gordes försök att återuppliva möblestilarna och sedan att komma bort från dem och skapa möbler efter den tid som var, och den kampen och dess resultat är en annan historia. I andra böcker nämns dessa försök som Eklekticism och Jugend. (Men självklart har man inte den insikten om sin samtid. Föga kunde han ana hur jugend voro en stor del av möbelhistorien hudradet år senare)

Till uppstarten av denna uppgiften har jag använt mig av två böcker, den andra är ifrån 1981, den börjar också få några år på nacken, men är ändå betydligt modernare. dessa två böcker använder sig i stort sett av samma möbler som exempel, jag kan anta att det beror på att de finns få bevarande i ursprungligt skick. En stol har den äldre boken placerat i barocken, medan den nyare anser att det är en renässansstol. Då gäller det att plocka fram det källkritiska igen. Det har jag inte gjort ännu.

Renässans eller barock?

Allt kommer att bli bra

Vid ett av mina totalt meningslösa surfanfall idag hittade jag en spännande bild som först fångade mitt intresse för "ikonavdelningen", men efter en liten stund väckte den där frågan, du vet... vad är konst?
På tjuvlyssnat, eller rättare sagt tjuvtittat, såg jag denna skylt. Nu passade inte denna till ikonerna, färmst för att det inte är en ikon, men också för att den blir mycket intressantare som konstverk. För det är tydligen vad det är. Eller?
Det framkallar ofrånkomligt frågan om man kan kalla allt för konst, bara för att någon som kallar sig konstnär har hittat på det. I vilket fall som helst är det ett trevligt budskap.

Bilder

Nedan finner ni en av förklaringarna till varför det så sällan är bilder i bloggen. Jag fattar helt enkelt inte hur man får det snyggt. Fick skriva bildtexterna under alla bilder istället för under var och en. Ni förstår säkert ändå om ni vill.

Historien är stämplad

Jag sitter med en skoluppgift och bläddrar lite i ett par böcker. Då upptäcker jag något som fångar mitt intresse i en bok. Stämplarna i boken.

Bibliotek stämplar sina böcker, antagligen av anledningar som jag inte känner till, men jag antar att det har att göra med att de vill visa var de hör hemma. Ofta är också blyertsanteckningar gjorde i närheten av stämplarna som jag tolkar som någon typ av sorteringshjälp.

Denna bok är ifrån 1929 och innehåller fyra olika stämplar och två andra tillhörighetsmärken. Vissa blyertsmarkeringar är kvar, medan andra är utsuddade med bara tryckmärken i pappret kvar. Det är en häftig känsla när man ser historiens gång på det sättet.
Jag är inte helt säker på i vilken ordning stämplarna borde vara, då de är placerade på fyra olika sidor. En av dem var så otydlig att det inte var någon mening att fotografera det.

.

.

.

.

.

.

.

.

"biblioteket, Folkskoleseminariet för manliga elever, Linköping"

.

"Seminariets Bibliotek Linköping"

.

"UNIVERSITETSBIBLIOTEKET 93-07-13 LINKÖPING"

.

"UNIVERSITETSBIBLIOTEKET"
Gul klisterlapp med universitetets logga.

.

"LINKÖPINGS UNIVERSITET"

Blank klisterlapp med EAN-kod

Nunnan

Dokumentären Nunnan av Maud Nycander, vann en guldbagge i Måndags. Idag såg jag den.
Jag ska erkänna att jag inte riktigt förstår baggen, men den var ändå ganska gripande. Nunnan är en tjej som under gymnasietiden drömmer om att bli nunna, och sedan blir det, vid 19 års ålder, inom karmelitorden. Detta innebär bland annat total tystnad hela tiden utom under en timme varje dag. Hon talade varmt om sitt val och jag förstod varför hon valde det, och det känns ganska okej att en del väljer att ägna sitt liv åt att be för en bättre värld, i lugn och tyst miljö.
Självklart blir jag starkt rörd när de visar en bild av havet, och säger att hon aldrig kommer att se det, då hon inte får gå utanför klostermurarna. Naturen är lung och ro för mig. Samtidigt som det är beviset på naturlig skönhet och ett ställe jag är på aldels för sällan.

Konstvärk

Ibland gör det ont när man är för engagerad i något. När något rör en lite mer än annat, gör det extra ont när det händer något. För strax efter nyår gjorde det jätteont.
Altartavlan av Bertil Vallien i Växjö domkyrka, som är ett av de vackraste konstverk jag känner till, och som även på privata plan rör mig, blir förstört, och en del blir stulen i början av januari.
Vallien är känd för sina huvuden, och den del som blev stulen var det huvud som symboliserade döden. dvs. en döskalle. Och det kan man ju tänka sig att någon idiot tycker är kul att ha hemma, för den är helt hopplös att sälja eller visa upp. Men den här är ovärdelig. Specialtillverkad för altarskåpet i USA för mycket mer pengar än jag kan föreställa mig (bara det huvudet alltså). Att man överhuvudtaget stjäl något från en kyrka är ofattbart för mig. Jo visst ligger det i historian att stora män plundrat kyrkor. Men den som gjort detta måste vara den ynkligaste man, man kan tänka sig.
Jag kan inte formulera vad jag känner, för det här gör ont. Riktig konstvärk.

Växsjö-vistelsen över

Jag brukar försöka undvika att skriva inlägg om ingenting, men nu gör jag det, bara för att det var en månad sedan jag skrev sist.
Jag har varit hemma hos mamma och hennes modem över julen. Nu är jag tillbaka i min lägenhet med bredband. Under min borta/hemma-vistelse har jag stött på flera tankar jag vill blogga om, men det är för omständigt med seg uppkoppling.
Idag stod det på smålandspostens förstasida att SAS hade billiga flyg "från Växsjö till Nice". Jag undrar bara... Är det Sveriges största flybolag (antar jag), eller Sveriges största flygbolags reklammakare som inte kan stava till flygresans avreseort? Och varför reagerar inte Växjös största tidning på det?
Jag ska inte påstå att jag är så hemskt duktig på stavning själv, men jag är tillräckligt lokalpatriotisk för att irritera mig på den felstavningen. Javisst är jag medveten om att det är en svår stavning, men ett flygbolag borde väl stava rätt på orter?!