Fördömda fördomar

Jag såg nyligen ett avsnitt av sex and the city som handlade om fördomar. Carrie kommer på slutet av avsnittet fram till att de värsta fördomarna man kan ha, är de man har om sig själv.
Jag kom inte fram till samma sak. Dels för att jag inte vågar reflektera över vad jag har för fördomar själv, och dels för att jag antagligen är ganska snabb på att dömma folk i förhand. Mellan raderna här vill jag gärna påpeka att jag känner folk som är ännu snabbare. I vilket fall som helst har jag flertalet gånger fått bevisat för mig att mina fördomar är felaktiga. Inte i den mån att man ofta ser på till exempel klädstil, en viss åsikt, musiksmak eller annat lysa igenom. ofta är det meningen med klädstilen och ett medvetet val av personen i fråga. Inte sällan har jag dock förvånats över att trots denna klädstil (eller livsåskådning), är personen inte alls en plåga att umgås med utan i regel riktigt trevlig, och man har alltid något att diskutera, eftersom man inte delar väsentliga åsikter om livet. Vilket kanske inte gör en till bästa vänner men ändå en trevlig bekantskap. De männsikor jag helst umgås med har dålig musiksmak. Och de tycker garanterat att jag har det med.
Ännu fler gånger har jag förvånats över att människor jag vid första och tredje anblicken tyckt varit intressanta och potensiella vänner, i själva verket varit... tja, inte så intressanta. Dessa är människor som jag identifierar mig med (läs: klär sig ungefär som jag gör), därför tänker jag inte ha några fördomar om mig. För tänk om jag är så där tråkig.