Saknad

Jag blir anfallen av saknaden ibland. Helt oväntat oftast. Konstigt nog på förmiddagarna, när jag egentligen är en 'ledsen på kvällen-människa'.
Jag vill gråta varje dag. Går det aldrig över? Det blir så tungt ibland. Så tomt ibland. Trots att jag har människor omkring mig, trots att jag bara har förlorat en, är jag ändå ensammast i världen ibland.
När jag tar på mig hans halsband bränner det i hela bröstet, det är som att smycket skriker till mig att det vill tillbaka till sin rättmätiga ägare, det saknar honom. Tyvärr får det nöja sig med mig numera. Det får jag också göra.