Alla svenska älskar mulliga dalkullor?

Jag har inte riktigt ramat in vad jag själv tycker om när det gäller konst, men visst slår hjärtat lite mer när man ser en Caravaggio, David eller DaVinci. Frågan är om det bara beror på namnen, och på att det förutsätts att hjärtat ska slå.
På Nationalmuseum var det Zorn, Josefsson, och Larsson. Jag har i och för sig alltid vetat att jag inte varit någon stor fantast av Larsson, men gillat Zorn en aning. När jag och min vän står och tittar på två av dessa herrars lite större (storleksmässigt) verk, går två spanska turister förbi och småpratar. Jag ville bara stanna dem och säga åt dem, att nu går ni förbi två av Sveriges nationalskatter, två av sveriges största målare, och ni vänder inte ens på huvudet. Sedan slår det mig! Det kanske bara är namnen, målningarna kanske bara är för oss Svenskar som känner till dem. Vad vet Spanjorer om Carl Larsson-livet och Anders Zorns dalkullor. Kanske ska även jag börja titta på det jag tycker om, och inte i första hand läsa på informationsskylten. Men risken är ju att man missar något mästerverk. Eller är det inte det i så fall? Om man inte kan se vad som är det geniala i en målning, är det då bra? Eller är alla mästerverk individuella. Konsten bör ses i betraktarens ögon, inte ur de som valt ut konstens kanons. Är då inte alla mästerverk individuella och konstnärsnamnet borde inte spela någon roll?