Att leva med 'fel' doft i tre månader

Hälften är nu avklarat, imorgon är det uppsatsopponering och inlämning av hemtenta. Sedan är det dags för det där som kallas sommarlov och en tretimmars bilfärd i ilfart (hahaha, som om jag skulle köra så fort)till Jessicas examen.
För er som inte vet, är sommarlovet den tid av året då jag är inne hela tiden, och gnäller över att jag inte blir solbrännd. Detta året blir inget undantag, snarare värre. Förra sommaren blev det en vecka i Tyskland, en på Gotland och två i Grekland. i År har jag en veckas semester, resten av tiden blir jobb och omtentaplugg. Så något sätt önskar jag nästan att terminen höll på ett tag till.
Nu sysslar jag växelvis med hemtentan och packningen som ska räcka över hela sommaren. Funderar på om jag ska ta med min favvoparfym eller om jag klarar mig med de jag har 'hemma'...ja hur var det nu igen?...dagens i-landsproblem.

Ont om tid

Fast man under ett halvårs tid har vetat att det kommer att bli mycket att göra de sista veckorna i skolan hamnar man ändå i total stress. När blir man vuxen nog att inte hamna där? Måste man ge det lite tid?

Två semninarer, uppsatsopponering, hemtenta, konfirmation, examen...det enda jag vill ha just nu är tid. Mer tid till att göra ingenting. Nu använder jag den tid jag har till att göra ingenting, och då blir det inte mycket över till det som måste bli gjort. Frågan är, om jag hade haft mer tid om jag använt den tid jag har effektivt. Men tyvärr har jag inte tid att utvecka den tankegången utan måste nog ge mig på min bokhög. Pappa sa precis "du är duktig gumman", jag undrar vad han fick det ifrån, men det känns bra, och blev ju faktiskt en liten push till att leva upp till den förestälnningen.

Andra chansen

Har givit konstvetartanken en andra chans. Det går inte att ge upp så lätt. Ibland måste man bita ihop för att få saker som egentligen inte är koherrenta att fungera ihop.
Jag ifrågasätter allstå min roll som blivande konstvetare bara för att jag inte håller med andra konstvetare och estetiker i alla frågor. För att jag rent ut sagt tycker att det bara är överdrivet tjafs för att vara lite speciell. Men det behövs någon som kan ta på sig att stå på den andra sidan. Som inte (för att citera en vis man) tycker att "skitkonst" är bra. Sedan är det ju upp till var och en vad man tycker är bra, men jag börjar ändå komma överens med mig själv om var jag står. Och det känns bra.

TVM

Det finns en värld som jag far till ibland. Där själen får plats i sinnenas land. Följ mig och se, hur vackert där är. Fjällvärldens vidd, skogar och skär .

Men nu är det allt för länge sedan jag var i den världen. Den verkar ta slut när man skaffar ett liv efter gymnasiet. Bara några få har kraft nog att återkomma då och då. Jag var svag. Men idag, i sann carpe diem-anda, längtar jag tillbaka. Kanske som en flykt från vuxenvärldens måsten och grubblerier. Hur som helst är planer på en återförening igång och det kanske blir en utflykt i de underbara smålandsskogarna till sommaren. Jag vet inte varför detta mörka, stängda, regniga och kalla landskap tilltalar mig så mycket. Östgötaslätten har inte samma möjlighet att beröra. Får jag bara till en skidresa i år med får jag tillbaka allt jag saknar. Andra saker kommer försvinna för alltid.

Att vara eller inte vara konst(vetare)

B-kursen i konst ger upphov till alldeles för mycket filosofiska funderingar, som gör att jag ifrågasätter både vad som är konst, och mig själv som blivande konstvetare.
Alla de stora namnen verkar ha en väldigt bred och öppen syn på vad konst är. En sådan sak som att jag inte vill acceptera de alldeles för vida svägningarna gör att jag undrar om jag verkligen är rätt ute. För man vara så instängd och fast i sina principer på en filosofisk utbildning? Man måste på något sätt anse att preformance och videokonst är konst, "de stora namnen" verkar förutsätta det.
Jag vill ha en genomtänkt idé, talang och något estetiskt (enligt vem?!?) för att se något som konst. Nu ska jag inte snöa in på den här lilla frågan och tänkte istället definiera meningen med livet och var universum tar slut...
Eller...säg till till när ni har svaret istället.

Kulturstaden Berlin

Jag har nyligen kommit hem från en studieresa till Berlin. Jag har sett så mycket vackra byggnader och konstverk att man skulle kunna tro att man inte orkar se mer kultur, men jag kan inte få nog, jag måste åka tillbaka, gärna under en längre tid.
Tre dagar i Berlin är för lite. En lång stadsvandring fylld med underbar arkitektur och possitiva överraskningar, inte alls som jag hade förställt mig den krigshärjade huvudstaden. Det tog hela måndagen.
Tisdagen blev en dagstripp till Potsdam och ett shoppingförsök utan resultat. Onsdagen var museumdag, och det är här det fattas en hel drös med tid. Vi startade på pergamon för att se det viktigaste, ischtar porten bl.a. Tyvärr blev jag väldigt nedstämd av att allt var förstört och stulet från sin ursprungliga plats. Antikens konst är underbar, men den ska vara i den grekiska solen.
Altes museum blev nästa stop med nefretiti som huvudattraktion. Vacker, ja, men allt som får lite extra uppmärksamhet har man så höga förväntningar på att man nästna blir besviken.
Avslutade på Gemäldegalleri, underbar konst men hjärnan hade tvingats utsättas för så mycket intryck under dagen att jag inte riktigt kunde uppskatta de stora mästarna. Nästan dåligt samvete efter att jag traskat förbi en caravaggio och bara har en kommande kaffe och lite avslappnade shopping i huvudet (denna gången gav det resultat).
Så det blir tillbaka en gång till, snart förhoppningsvis, med någon att älska och ge sig i kast med den moderna kosten och allt det underbara jag har missat.

ÖSKG´s konstrunda

På påsken är det tradition att åka till min systers hus på Österlen å kolla lite konst med Pappa när östra skånes konstnärsgilles medlemmar har öppet hus i sina ateljér och hem. I år blv det en tur med Pojken.
Tyvärr hann vi inte med så mycket, givetvis kom vi iväg sent och så hade jag ju lite att uträtta där också(mer om det när jag vet hur det gick...) så det fanns inte så mycket tid till att strö-titta på konsten. Men en snabbrunda i Baskemölla hann vi med, tyvärr inte tjörnedalagården, som är centrum för hela grejen. Vi föll båda för Anna Törnquist vackra båtakvareller och en tur till fotografen PeO Eriksson blev det, främst för att det då blev en mix av både bilar och foto, vilket jag trodde skulle vara uppskattat av mitt sällskap.