Sista dagen i växjö, innan det var dags att bege sig till Linköping, avslutades med ett besök på poon palace med pappa. När vi insåg att det blev lite tid över till mitt tåg skulle gå tog vi en tur ner till kyrkan.
Växjö domkyrka är ursprungligen från 1000-talet, men har brunnit ett otal gånger och har därmed förändras. 1800-talets kyrka skiljer sig markant från den vi ser idag. Då kan man tillägga att dagens röda exteriör är mer lik den ursprungliga. Från början hade Kyrkan ett tvärskepp, men är numera en väldigt steril hallkyrka. Bara vita väggar och tak som känns friska, men det skär i hjärtat när man på utvalda ställen ser gamla takmålningar, och man kan föreställa sig hur det en gång har sett ut.
Växjö domkyrka är ursprungligen från 1000-talet, men har brunnit ett otal gånger och har därmed förändras. 1800-talets kyrka skiljer sig markant från den vi ser idag. Då kan man tillägga att dagens röda exteriör är mer lik den ursprungliga. Från början hade Kyrkan ett tvärskepp, men är numera en väldigt steril hallkyrka. Bara vita väggar och tak som känns friska, men det skär i hjärtat när man på utvalda ställen ser gamla takmålningar, och man kan föreställa sig hur det en gång har sett ut.
Den vackra altartavlan av Bertil Vallien kan man inte se sig mätt på, men jag tänker inte skriva mer om den här, då jag nyligen använt den i en inlämningsuppgift i skolan och helt enkelt inte orkar redogöra för den igen.
Pappa ville ju visa mig riddaren som spelar schack med döden, av Bo Beskow. Ja, den är fin, men jag vet inte riktigt vad som skiljer den från andra fönster. Ska bli intressant att ta reda på det.
En stor målning i vänstra sidoskeppets avslut föreställer den sista måltiden, och känns väldigt barock. Den är vacker, men det är frustrerande med tennebrism, för hur mycket jag än flyttar mig kan jag inte se vad som döljer sig i mörket.
Hur som helst var det som gjorde störst intryck på mig, i denna välkända kyrka, doften. När vi gick in var jag tvungen att ta ett djupt andetag. Att riktigt dra in doften från barndomens julaftnar och studiebesök. Man kommer ihåg vad man beundrade som liten, och nu när man är utbildad ser man så mycket annat. Och blir nästan lite arg på sig själv för man tyckt att de vita taket med kryssvalven var så vackra. På något sätt vill jag inte veta för mycket om saker som betytt något för mig,det är en allt för stor risk att den dyrkan försvinner då, men antagligen ersätts av en ny.
Växjö-eran är över.
