Tvättdag

Idag snackade jag med en granne som inte var så haj på teknik, men som spelade folkmusik trots att hon tidigare bara tyckt om klassisk musik, och hon hänger sina lakan halvt dubbelvikta i torkskåpet.
Det här samtalet fortlöpte i ca två-tre minuter, ägde rum i våran tvättstuga som hon kom in i när jag försökte torka lite saker trots att torktummlaren precis stängt av sig själv och börjat lukta brännt. Hon behövde hjälp att bränna en skiva. Jag tror inte jag var till så stor hjälp, men hon tyckte jag var ung och borde klara av det där. Hon avslutade i alla fall med att "det var trevligt att få fråga"...
Efter att jag asat in så mycket jag kunde i torkskåpen tog jag upp resten till lägenheten och fyllde alla stolsryggar med tvätt. Sedan ringde jag fastighetsskötaren. Han är bra. Han kommer snabbt när det är fel på något, gör jobbet halvdant, men kommer snabbt även nästa gång men ringer och klagar på samma sak. Då gör han det lite bättre.

Höstfrukt

Det är helt sjukt vad det är härligt med höst! Kallt och friskt och det luktar äpple överallt!
Jag bor i ett fantastigt litet område med många söta villor och trädgårdar, med fruktträd som lyser rött nu. Tänk vad vackert det blir på våren när allt blommar i vitt. Jag gick förbi en jättestor trädgård idag med ett litet hus i ena änden, inget speciellt. Så lite speciellt att jag inte ens kan dra mig till minnes hur det såg ut när jag funderar på det. Men en stor naken trädgård, med bara grönt gräs och mitt på gräsmattan står ett litet äppelträd. Ett typiskt kalle-anka-träd, som bara finns i serietidningar, smal stam med ett lövverk som ser ut som en stor boll och fullt med stora röda äpplen. Det såg mysigt ut.

Höstträning

Hösten är här! Fantastisk månad! Jag älskar att traska runt i mörket med halsduk och en varm pojkvän att hålla i handen. Första veckan som Göteborgare byggde jag upp en ny vana, att traska hem i mörkret med en varm sambo i handen, på väg från gymmet.
Problemet med att komma igång med träning efter ett mer eller mindre långt uppehåll är att jag, enligt ödets ironi, alltid blir förkyld, precis när det börjar rulla på. Så även nu. Dessutom blev min sambo förkyld, ungefär en inkubationstid efter mig. Konstigt. men nästa vecka är det dags igen. Då räknar jag med att vi är friska.
Det är skönt att jag har en så envis man, läskigt att han lurar med mig på gym, att jag till och med köpte ett par inneskor igår, att han har sådan makt över min fysiksa hälsa. Men jag är bara tacksam, för det är så skönt när det gör ont i hela kroppen.

Min nya träningsinspiration.

Alla svenska älskar mulliga dalkullor?

Jag har inte riktigt ramat in vad jag själv tycker om när det gäller konst, men visst slår hjärtat lite mer när man ser en Caravaggio, David eller DaVinci. Frågan är om det bara beror på namnen, och på att det förutsätts att hjärtat ska slå.
På Nationalmuseum var det Zorn, Josefsson, och Larsson. Jag har i och för sig alltid vetat att jag inte varit någon stor fantast av Larsson, men gillat Zorn en aning. När jag och min vän står och tittar på två av dessa herrars lite större (storleksmässigt) verk, går två spanska turister förbi och småpratar. Jag ville bara stanna dem och säga åt dem, att nu går ni förbi två av Sveriges nationalskatter, två av sveriges största målare, och ni vänder inte ens på huvudet. Sedan slår det mig! Det kanske bara är namnen, målningarna kanske bara är för oss Svenskar som känner till dem. Vad vet Spanjorer om Carl Larsson-livet och Anders Zorns dalkullor. Kanske ska även jag börja titta på det jag tycker om, och inte i första hand läsa på informationsskylten. Men risken är ju att man missar något mästerverk. Eller är det inte det i så fall? Om man inte kan se vad som är det geniala i en målning, är det då bra? Eller är alla mästerverk individuella. Konsten bör ses i betraktarens ögon, inte ur de som valt ut konstens kanons. Är då inte alla mästerverk individuella och konstnärsnamnet borde inte spela någon roll?

Att rusta för krig

På min lediga dag igår var jag på livrustkammaren för att lära mig något nytt, se på Sofia Magdalenas brudklänning, och inte minst uppleva gammla minnen. Det var alltid ett måste att gå dit när jag var i Stockholm med mamma, som barn. Livrustkammaren och "Stor och liten". En tillfällig utställning om krigsbyten satte spår. Föremålen var inte så speciella, men intressanta, det är alltid kul att se historiskt meningsfulla saker. Den politiska aspekten var däremot fantastiskt bra. Den lämnade mig grubblande.

Visst var det en kul känsla att uppleva det där från när man var liten, se kläder som bars av de stora män man står och pratar om på jobbet, men utställningen om krigsbyten berörde lite mer och satte lite extra spår.

Till att börja med var det föremål som olika svenska kungar släpat hem efter krig, mycket stormaktstid. Vapen, hjälmar, turkiska tält, flaggor, böcker, konstverk...osv. I varje rum fanns små skåp där man kunde rösta på olika frågor som var kulturpolitiska (i första hand). I första rummet fanns frågan om allt var tillåtet i krig. Jag hoppas verkligen att de som svarat ja, och kanske, ångrade sig i slutet på utställningen. Sedan kom frågor om ifall sverige ska lämna tillbaka silverbibeln och annat som var intressant att fundera över. Men mest intryck gjorde avslutningen, ett bildspel om nutida krigsbyten, som egentligen handlade om att förstöra varandras kultur. Bombade bibliotek i Sarajevo, sprängda statyer i Kosovo bland annat och en sprängd 1500-talsbro. Tydligen ger man sig på syboler som är viktiga för landet man vill utsätta och glömmer (hoppas jag, för gör man det medvetet är det än mer ofattbart) att så gammal historia binder samman oss. Iran och Irak är bland det första vi Svenskar lär oss om i historia, det är där vi har vårt ursprung. Så de kulturella förnedringarna drabbar mer än bara det krigshärjade landet.

Grekiska bröllop i London

På vissa plan är jag så typiskt tjejig som man kan bli. Det tydligaste är nog mina filmvanor. Romantiska komedier kan jag se hur många gånger som helst (nästan). Ikväll går "Mitt stora feta grekiska bröllop" på tv.
Ikväll sitter jag dock inte bänkad framför filmen, men den är på. Jag flyttpackar lite samtidigt. Första gången jag såg just denna filmen var på bio i London, med Mamma. Vi var ute och gick en kväll och hade inget för oss, så vi gick på bio, och av en slump blev det den filen. Någon dag senare såg vi på Mamma Mia, som ju också handlar om ett grekiskt bröllop, och vi åt på en grekisk restaurang, där jag särskillt minns servitörens mystiskt granskande blick och förvånade uppsyn när jag beställde cola och Mamma vin.

Spökar det på vägen till kunskapens källa?

Jobbet har börjat. Även om jag i flera fall kan mindre än besökarna är det lite roligt att vara auktoritet. Jag lär mig fruktansvärt mycket och en oväntad törst för kunskap har dykt upp. Längtar efter att få dricka ur kunskapens källa (läs: plugga viade på GU).
Mitt behov av att kunna alla kungar är lite knepigt att fylla när jag jag så dålig på att komma ihåg namn och årtal, men somliga börjar falla på plats. Det är riktigt skönt. Svårare än namn är dubbelnamn. och alla har ju det. Drottningarna är värst. Lovisa-Ulrika, Ulrika-Elionora, Nånting-Dorothea. Jag har en enastående förmåga att röra ihop det. Lyckligvis finns det alltid någon som kan nysta upp det. Rikgit rörigt blev det när både mammas och mormors fäder hette Fredrik I.
Annars går det ganska bra, och det är kul. Det bästa är paradvåningen utan besökare, när man stänger för dagen, då kan man titta på allt själv. När man kommer ner för att släcka i källargångarna (som egentligen är bottenvåningen) är det inte lika kul. mörkt kallt och rester av Carl Stures slott. Om det spökar någonstnas är det där. Eller varför skulle det vara det? Om jag var spöke, skulle jag nog hällre vara i paradvåningen. Lägga mig på Sofie Hagmans säng och titta upp på takmålningen. Sängar ser oerhört sköna ut när man inte får röra dem.