Avidentifierad kyrka

Jag såg en bild på facebook som föreställde ett kyrktorn. Det ledde till att jag med en gång började fundera över de fina gotiska fönstren och ville se mer av kyrkan.
När jag väl släppte bilden och skulle se efter vad det var för kyrka, fanns inte det utskrivet. Vilken katastrof. Det kändes lika illa som att inte skriva en persons namn om man har bild på en sådan istället. Man kan väl inte avidentifiera något bara för att det är en kyrka? Tänk om jag vill gå och titta på den, tänk om jag uppskattar din bild, men inte har någon verklighet att placera den i. Ett foto är inte expressionistiskt, här finns en verklighet att förankra bilden i, och jag vill ha den.
Om ni inte redan har märkt det är jag ganska besatt av kyrkor. Jag hade antagligen inte brytt mig så mycket om det varit ett sekulär byggnad.
Nu ska jag fokusera på annat, jag har nämligen en tenta idag. Och den handlar om allt annat än kyrkor.

Fallande träd

Jag älskar symboler, och råkade se mig själv som ett träd. Givetvis spårar alla tankar ut förr eller senare.
Ett träd har rötter. Det är dem som ger näring och som hjälper trädet att stå stadigt.
En människa har rötter, hennes två föräldrar. Vidare kan man föreställa sig stammen som en bas för bladverket. Stammen skulle man kunna se som de upplevelser och människor man träffar i livet och som därmed formar personen, och bladverket är personens egen blommning. Utan rot och stam kan inte bladen utvecklas.
Om man tar bort halva roten då?
Det är väl inte så konstigt att mina blad inte är gröna, och det är klart att det blir lite svajigt utan en rot...

Förlorad identitet

Idag när jag åkte hem med min bror och hans familj funderade jag på hur man alltid anpassar sin egen och andras identiteter efter någon annan.
Om jag bara tar ovanstående mening som exempel är han "min bror" de andra är "hans familj". Man är alltid någons dotter, någons flickvän, någons kompis, någons mor, någons kusin... och så vidare, man är givetvis inte allt av det, utan en eller ett par åt gången.
Denna veckan har jag varit "en anhörig", "en av de sörjande" och "en efterlevande". När blir jag mig själv igen? Jag kommer nog aldrig bli densamma. Jag kommer alltid speglas av att jag är "en sörjande anhörig" nu, och jag kommer att tappa etiketten "hans dotter".

Det var en gång

Det var en gång, för länge sedan, då allt var lätt. Minns ni det?
På den tiden då man inte visste vad problem var, eller kärlek, eller sorg. Man trodde att man visste det, men man hade fel. Tänk när man trodde att två sidor historia var en lång läxa och man tyckte att en skoldag ända till klockan två var lång. Tänk när det bästa var att sätta sig och titta på tv på kvällarna, och när man gick och lade sig vid 9. Och tänk på fredagarna med disneyklubben. Jag var medlem. Tänk på den tiden när det var jobbigt att städa sitt rum, du vet på den tiden då disk, blomvattning, tvätt och matlagning skötte sig själv.
Man lär så länge man lever, och för allt nytt man lär sig inser man att något man tidigare trott var fel.

personligt

Jag har av respekt för mig och de mina bestämt mig för att inte skriva om saker som rör mig eller någon när och kär på det mer personliga planet. Därav är det lite snålt med inlägg just nu. Jag har nämligen haft svårt för att fokusera på värdsliga saker.

Livet på freja

Man tror att vissa saker bara händer på tv, i såpor och på film. Andra saker händer bara i modernistiska romaner och drama.
Det känns som jag kastats in i Camus främlingen, Jag väntar bara på hur jag ska reagera när det händer. Kommer jag vara lika likgiltig som Mersault? Surrealistiska liv.
För fösta gången förstår jag Beckets i väntan på Godot. För jag väntar på Godot, jag har verkligen igen aning om vad det är, men jag hoppas att han kommer snart, för jag är så trött på att vänta. Absurda liv.
För att inte tala om Rederiet. Man trodde att folk var så insörade de kan bli och då ringer telefonen. Allt förvärras, förvirras, försvåras och förstörs.
Jag trodde att allt detta var påhittat. Att det var så absurt och surrealistiskt att det inte kunde exitera på riktigt. När min självbiografi kommer ut (nej jag håller inte på att skriva någon...än) kommer den ge underlag till en riktig långkörare.

Uppsala

Jag var, som tidigare nämnts, på besök hos en gymnasiekompis i Uppsala i helgen. Mycket mysig kompis i mysig stad.

Det var så kul att träffas. Jag saknar henne när jag är i Linköping, och vi ses så sällan, även om det inte var så långt sedan senast. Dessutom ses vi ännu mer sällan utan våra pojkvänner. Det är visserligen jättetrevligt när de är med, men det blir annorlunda när de inte är det. Lika trevligt, fast på ett annat sätt.
Vi ägnade nog större delen av helgen på att äta och gå. Och plåga min vän med kultur. Det viktigaste utöver maten och myset är:
uppsala domkyrka som är en fantastiskt stor och överväldigande gotisk byggnad. Invändigt är den fylld av vägg-och takmålningar, mängder av vackara gravar (där ibland Gustav Vasas) och en gigantlisk barock predikstol.

Carolina Rediviva -det nyklassicistiska biblioteket som jag var tvungen att se, då jag har det avbildat på en littografi jag fick i studentpresent. Här finns även silverbibeln.

Slottet som är medeltida men ser ut som en blandning av alla stilar, utom möjligtvis de medeltida.

Gamla uppsala (kyrka) är egentligen ett par stora högar, som under forntiden hade vissa symboliska betydelser. För en arkitektur-tönt är givetvis den tidigkristna kyrkan mer intressant.