En gång i tiden var jag poet. Jag vet att jag inte är särskilt gammal men det känns väldigt avlägset. Jag tyckte jag skrev ok, andra tyckte jag skrev bra. Det sa de i alla fall.
Nu finns inget kvar. Jag kan titta på mina gamla dikter, se vad jag tyckte om, se vad de betydde för mig, se att många av dem är tomma nu, men ändå fyllda med minnen. Minnen av något som betydde något då. Jag slutade skriva för ganska exakt 7 år sedan. Jag har på 7 år inte fått ihop en enda fullständig dikt. Det gör mig inte så mycket, jag skrev uteslutande om obesvarad fjortiskärlek. Att jag slutade skriva berodde på besvarad kärlek, som håller än idag, och det är jag mycket glad över, så på det sättet gör det mig inget om jag aldrig någonsin skriver en rad till. Men jag saknar den del av mig som var bra på något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar